#55 The Unbearable Lightness of Being

The Unbearable Lightness of Being eller Varats olidliga lätthet, 1988, regi av Philip Kaufman, manus av Jean-Claude Carrière och Philip Kaufman, från boken med samman namn av Milan Kundera.

Ok, här har vi 172 minuter av vad IMDB beskriver som: "In 1968, a Czech doctor with an active sex life meets a woman who wants monogamy, and then the Soviet invasion further disrupts their lives" vilket är en ganska bra resumé. Så i centrum av filmen har vi Philip(Daniel Day-Lewis), den kärlekskranka(kåta) doktorn som har en massa affärer. Plötsligt möter han den unga och väna Tereza (Juliette Binoche) och de inleder ett erotiskt förhållande. Juliette Binoche ser ut att vara runt 20 år gammal men spelar uppenbarligen en mindre flicka, hennes insatser i filmen är lite sisådär...

Med i mixen finns också Sabina(Lena Olin) som är en slags erotisk sidekick i plommonstop, vet dock inte riktigt vilken funktion hon hade- kanske som en slags sexuell mentor till Tereza? Sedan kommer sovjettanks och anfaller staden och kärleksparet flyr till Schweiz men kommer tillbaka sen igen. Själva invasionen görs med hjälp av arkivbilder som sedan mixas med nyinspelade, vilket funkar ganska bra. Invasionen blir också en viktig händelse i deras liv men inget som karaktärerna fokuserar så mycket på, det är som det är.

Männen var alltid lite mer påklädda

Sabine hade en lite fin kärlekshistoria med en man hon dumpar när han lämnar sin fru

Om nu filmen utspelar sig 1968 kunde man väl ansträngt sig lite grann att få till lite 60-talskänsla i kläder, miljöer eller musik. Ta exempelvis en titt på konsten ovan, klart mer 80-tal än 60-tal.

Sen är det helt obegripligt att man inte klippt bort mer, det är aplånga scener där de typ äter middag, eller typ långa erotiska inzoomningar på nakna kvinnokroppar(Daniel Day-Lewis behöver dock bara visa sina vältränade axlar).

Sen är det alltid ett dåligt betyg till en film när man somnar, gör nytt försök-somnar, gör nytt försök-somnar och sedan tar ett par espressos och tänker "Jävlar, jag ska se klart det här eländet nu" och när man är klar så bara "Yees"!

#53 Sanjuro

Sanjuro, 1962. Regi av Akira Kurosawa. Manus av Ryuzo Kikushima, Akira Kurosawa, och Hideo Oguni, baserad på boken Fridfulla dagar av Shugoro Yamamoto.

Yojimbo som kom 1961 blev en stor, lite oväntad succé och nu gällde det att snabbt som tusan få till en uppföljare. Så på bara 8 månader efter Yojimbos premiär så hade man lyckats spela in och klippa Sanjuro.

Båda filmerna har Toshiro Mifune som spelar den buttre Sanjuro, som är en arbetslös samuraj. Denna gång stöter han på ett gäng vilsna samurajer som han gång på gång måste rädda. Samurajerna försöker bakämpa korruption men fattar inte vem eller vilka som vill dom illa. Jag måste erkänna att jag inte riktigt förstår varför Sanjuro går med samurajerna, han är varken särskilt lojal av sig och de andra samurajernas bristande intelligens verkar ge honom tre sorters magsår...

"Gå inte efter mig som en tusenfoting!"

Sanjuro är också trött och mest verkar ligga och sova, ibland vill han också dricka Sake. Han är uppgiven över sitt gängs olika planer på att klara sig men hänger ändå med gänget.

"Not a good idea. But it may keep me awake."

Sanjuro tittar lite drömmande på glada och lugna människor

Sanjuros list och svärdsstyrka hjälper gänget och till slut får de chans att upprätthålla sin heder (och inte dö). Och även om Sanjuro är uppskattad så är han ändå ensam, han tittar ibland drömmande på de andras gemenskap men blir konstant utanför. Bra, spännande och fin!

1986

Oj, här var det riktigt svårt att döda sina darlings! Jag hade planerat att titta om Hannah och hennes systrar och Liftaren men det hanns inte med.

Plats 10:The mission
Jeremy Irons spelar en Jesuitpräst som försöker omvända amazonas urinvånare till kristendomen, med sig får han Robert de Niro som är en lokal slavhandlare. Det blir både konflikter mot elementen, urinvånarna och portugiserna...

Knivigt läge....

Plats 9: Sid & Nancy

Sid och Nancy träffar varandra tidigt i filmen och är sedan med i nästan varje scen. De festar, lever rockstjärneliv, tar droger, flyger, tar droger och tar droger allt mer mot slutet.

Sid (Gary Oldman) och Nancy(Chloe Webb)

Filmen har en ganska fin övergång från destruktivt popstjärnelive till missbrukarliv där nästa dos är det enda som räknas.

Plats 8: Aliens

Ett bra tips är att inte åka till Aliens-planeter, alls.

Plats 7: Highlander
Episkt äventyr!

Sean Connerys egyptiska karaktär var kanske inte jättetrovärdig

Plats 6: Big trouble in little china
Ingen smart film direkt men skamlöst underhållande.

Plats 5: Stand by me
Jättefin historia om ett gäng pojkar som ska titta på ett lik. Den ultimata varm-i-bröstet-filmen!

Plats 4: I rosens namn
Medeltida murder mystery. Intressant och gotiskt mörk.

Christian Slater och Sean Connery funkar perfa ihop

Plats 3: Blue velvet
Om det mörka som gömmer sig bakom den välstädade förortsmiljön. Dennis Hopper är fantastisk!

Laura Dern är också topp!

Plats 2: Ferris Buellers day off
En film som jag säkert sett 20 gånger. Mysig stämning rakt igenom.

Dags att se snart igen!

Plats 1: Top gun
Musiken! Stilen! Svulstigheten! You lost that loving feeling! Playing with the boys! Volleyboll! Å, Top Gun kan nog, pinsamt nog, vara den film jag sett flest gånger...

Ingen jättesublim film

Följande får bli bubblare:
FX-dödlig effekt, Laputa, Platoon, Liftaren, Hannah and her sister, The color of money och Pretty in pink

Här är de andras topplistor!:
Filmitch
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Movies – Noir
Rörliga bilder och tryckta ord
Flmr
Absurd Cinema
Spel och Film

Jojjenito
Filmedia

Spectre

Spectre, 2015. Regi av Sam Mendes, manus av typ 100 personer.

Bond är på gång, igen. Han jagar någon som han sedan kastar ner från en helikopter. Plötsligt är han nått på spåren, de 100 manusförfattarna lyckades inte riktigt få till starten, men det gör inte så mycket, lite logiska kullebyttor får man förvänta sig. Vad man inte riktigt förväntar sig är en seghet som kommer efter stund och håller i sig i runt en timme. Här träffar han också Madelaine som spelas av superduktiga Léa Seydoux, men filmen vet inte riktigt vad de ska göra med henne, hon hamnar dock i fara ett par gånger och får då blir räddad av Bond(manusförfattarna är bara män).

Men sedan kommer Christoph Waltz in som skurken Blofeld. Varför man kan casta skurkar som någon annan än Christoph Waltz är ju obegripligt. Jag gillart mycket! Önskar bara att det vore mer Blofeldscener. Blofeld fångar som vanligt in Bond och utsätter honom denna gång för en hjärnborr! Men efter bara två borrningar så tar sig Bond som vanligt loss (inga hälsokonsekvenser av att en borr tagit sig in i hans hjärna). Till sist fångas Madelaine av Blofeld och Bond får rädda henne igen innan det tar slut...

Blofeld har någon slags IT-högkvarter där han ska styra världen

Bond och Madelaine står lite avslappnat

Jamen, den här var ju ganska underhållande, lite tramsig dock men så ska det ju vara. Betyget var snubblande nära Topp...

#786 Dont Look Back

Dont Look Back, 1967. Regi av D. A. Pennebaker

Jag har aldrig varit ett större fan av Dylan, han har ju ganska gnällig röst och sjunger lite för...snabbt? Pennebaker däremot måste varit både ett fan och en fixare av rang som får hänga med Dylan under englandsturnen 1967. Pennebaker fokuserar på helt rätt saker, man får följa Dylan som skäller ut någon för den har tappat ett glas, man får se Dylan jamma, man får se honom komma med påhopp mot The times och man får se honom skriva låtar i baksätet på en taxi. Allt känns väldigt direkt och ocensurerat vilket är lite skönt då många nutida artistprogram lätt blir lite uppstyrda. Dylan är grinig, skön, vänlig, lite kaxig och framförallt intressant att följa.

Titta inte bakåt! 

Vänder ryggen mot Donovan, solglasögon inomhus

Hela entouraget runt är också intressant, det är en blandning av fulla snubbar, Joan Baez, trumpen manager och enstaka journalist som varken får tid att ställa frågor eller få vettiga svar. Detta var riktigt kul att se!

#602 The War Room

The War Room, regi av Chris Hegedus and D. A. Pennebaker

Äntligen en bra dokumentär! Politiska dokumentärer är ju straight up my alley. The War Room följer Bill Clintons kampanj från januari 1992 till hans valvinst i november. I centrum är de två ansvariga för kampanjen, James ("The Ragin' Cajun") Carville, den energiska strategichefen för Clinton, och George Stephanopoulos, den lugna mediaansvarige.

Kampanjcheferna hade en ganska avslappnad dresscode

Inför valrörelsen vill de jobba på ett nytt sätt, de samlar ett stort gäng i samma hus och jobbar utanför hierarkierna för att snabbt som tusan reagera då något händer. Att få se en massa heta situationer bubbla upp och sedan hanteras är ju mumma för ett gammalt vita huset fan. Alla i teamet är helt fokuserade på att vinna, men inte riktigt lika fokuserade på politiken i sig. Lite kul vara också att James var gift med kampanjchefen för Bush, vilket ledde till en del heta känslor...

Man får också se hur otrohetsrykten kring Clinton var starka redan då filmen gjordes, anklagelser görs som Clinton förnekar. Teamet måste också hantera telefonsamtal från en i Bushkampanjen med uppgifter om att Clinton har ett utomäktenskapligt barn, vilket görs med etiskt tveksamma argument av typen "Din karriär är över om du sprider det, men är du smart kommer vi komma ihåg det"

Tabloiderna verkar varit väldigt brittiska...

Stämningen var hätsk stundtals mellan kampanjarna och inom, man kunde nästan känna blodsmaken i munnen då någon sida hittat en anfallsvinkel. Pennebaker sa i samband med inspelningen att “People didn’t like to think of elections as wars, which of course they are,”. Samtidigt verkar kampanjgänget varit sammansvetsat och sjyst (åtminstone framför kameran).

#59 The Night porter

The Night Porter eller Nattportieren, 1974, regi av Liliana Cavani, manus av Liliana Cavani

Hurra! Efter 61 filmer(!) så är det äntligen dags för en kvinnlig regissör. Av Liliana Cavani har jag bara sett Ripleys Game från 2002 och den var ju bra.

Peppen var stor en del in i The night porter. Filmen handlar om en hotellreceptionist, Max(Dirk Bogarde) i Berlin som får besök av en operadirigent(Cavani har tydligen själv regisserat opera) och hans fru Lucia(Charlotte Rampling). Snabbt blir stämningen milt sagt obekväm. Max har nämligen varit ansvarig för ett nazistiskt läger där hon tidigare varit fånge i. Man ser Flashbacks på Max när han med ett leende filmar alla nakna fångarna och det framgår ganska snart att "experimenten" som Max gjorde mer var utlopp för en sadistisk människosyn än för något dunkelt vetenskapligt motiv.

Max har snart en rättegång där han väntas bli frikänd då vittnen saknas, och för att preppa sig inför den så har han en stödgrupp av gamla nazister som försöker gömma sig undan rättvisan. Här blir det lite skruvat, de försöker få till en testrättegång där en av dom ska spela "The devils advocate"-alltså åklagarsidan. Samtidigt försöker de desperat hitta eventuella vittnen för att "arkivera"-kodnamn för att döda. Tyvärr är nazisterna inte så trovärdiga, ta exempelvis en titt på denna kille som försöker dölja att han är nazi men ändå lyckas se mer nazistisk ut än en Indiana Jones-skurk. Några bra tips att dölja att man är nazist är:

• Undvik att högt säga "Heil Hitler"
• Ha ingen skum monokel (Monokeln byter oförklarligt öga under filmens gång)
• Undvik svarta läderrockar
• Skippa Gestapo-fedora-hatt

Sedan hade han dessutom ett ärr över läppen...

Bert, En annan nazi som gömmer sig, (han har dock ett diamant B på sin gigantiska schal)

Max och Lucia ger varandra oroande blickar, och när Lucias man ska åka vidare ber hon om att få stanna. Kort senare börjar de... hångla. För Lucia minns tillbaka på sitt liv som koncentrationslägerfånge med erotiskt-masochistiskta tankar (säkert jätteovanligt). Och Max minns tillbaka på sin tid som en fantastisk tid då han kunde göra vad som helst (tyvärr inte lika ovanligt). Så tillsammans går de ner längs memory lane och återupplever sin tid av sexuellt våld.

Men de andra nazisterna är dom på spåren, så Max och Lucia flyr. Till slut är de inringade i Max lägenhet där de hänger i flera dagar och skär sig själva och sexar till det. Nazisterna är dock envisa, Lucia ska "arkiveras" så när de måste lämna lägenheten så tar allt slut. 

Jag var ganska positiv till en början, men sedan bara föll allt ihop... Det går säkert att göra en bra film på temat men då vill man förstå karaktärerna lite mer, och det gjorde man inte här. Sedan tycker jag att att en film som utspelar sig i Berlin med en massa gamla(?) nazis borde ivarjefall till viss del vara på tyska. Sedan var de i lägenheten hur länge som helst, och i takt med det började jag må lite illa av hela filmen(att jag hade ätit fyra stora rödbetor gjorde säkert inte läget bättre). Nä, det här vill jag inte se igen.