#13 The silence of the lambs

När lammen tystnar har jag ju sett många gånger även om det var för några år sedan.

Jag har aldrig tänkt på det innan men det slår mig att filmen har en del likheter med Twin peaks(kom ut ett år före lammen), allt från introtexten:

till musiken, småstadskänslan och den lite lätt surrealistiska känslan att det vilar något våldsamt bakom polerade ytor känns som gemensamma faktorer.

Clarice Starling(Jodie Foster) börjar som FBI-rekryt som kallas in för ett specialuppdrag, att intervjua massmördaren Hannibal Lecter kring vad han kan veta om en seriemördare... Skälet till att hon valts ut sägs inte rakt ut men Hannibal gör senare antagandet att de tror att hon är hans typ (han har tydligen inte velat prata med någon utredare tidigare)

Obekväm Clarice omgiven av massa män

Obekväm Clarice omgiven av massa män

Hannibal är inspärrad i en slags glasbur, han presenteras som nästan som Magneto i X-men vilket gör att man förstår direkt att han är farlig på en nästan omänsklig nivå.

Clarice och Hannibal inleder ett samarbete där han hjälper henne mot att hon berättar detaljer ur sitt liv. De träffas ett flertal gånger och inleder nästan ett makabert slags förhållande, där Hannibal blir mer och mer facinerad av hennes liv. I denna scen och i en obduktionsscen är det fina ljudeffekter, i denna nedstigning till underjorden är den en hel del ubåtsljud och obduktionsscenen avbryts flertal gånger av höga ljud från en kamera (vilket var ljudsnyggt!).

Anthony Hopkins blev väldigt hyllad för Hannibal och fick också en Oscar för bästa manliga biroll, men jag vet inte, det känns inte helt 100 för mig. Det är lite väl lekfyllt och lite överdrivet kanske för min smak. Men Jodie Foster är helt fantastisk, hon jobbar med små medel och lyckas vara återhållsam men man ser ändå hur mycket tankar som simmar runt i Clarice. Buffalo Bill är också en lite underskattad roll i filmen, hans prestation är ju också helt perfekt.

Give back my precious!

Buffalo bills hempyssel

Filmen håller fortfarande mycket bra, och det var kul att se den igen.

#20 Sid & Nancy

Sid & Nancy handlar alltså om Sex pistols basisten Sid Vicious och hans förhållande med Nancy Spungen. Filmen baseras på en bok av Nancys mamma "And I Don't Want to Live This Life" som skrevs något år efter nancys död.


Sid blir upplockad i Sex Pistols trots att han inte kan spela eller vara nykter. Men i den kommersiella punkens värld så ger destruktivitet en aura av trovärdighet och attityd, även Happy mondays hade ju en bandmedlem med syfte att skapa rätt utstrålning för bandet (Bez). I början är allt något klyshigt, det är mycket "oi oi" och "Fuckin cunt" och andra punkigheter men det balanseras upp efter en stund. Många liknande artisfilmer handlar ofta om talangfulla musiker som får framgång men inte här, Sid kan ingenting och vill inte försöka. Det han har är sin attityd som blir mer och mer påklistrad i takt med att drogintaget ökar.



Sid och Nancy träffar varandra tidigt i filmen och är sedan med i nästan varje scen. De festar, lever rockstjärneliv, tar droger, flyger, tar droger och tar droger allt mer mot slutet.

Sid och Nancy i verkligheten

Sid (Gary Oldman) och Nancy(Chloe Webb)

Filmen har en ganska fin övergång från destruktivt popstjärnelive till missbrukarliv där nästa dos är det enda som räknas. John Lydon (som ju sjöng i pistols under sitt alias Johnny Rotten) säger i en intervju för Independent att Sid ganska snabbt förändrade sin personlighet då heroinet tog över:

"Once you start on that heroin trail of self pity," he says, "it's gone. I'm sorry, God, for the day I brought Sid into the band. He felt so isolated, poor old Sid, because he wasn't the sharpest knife on the block. The best aspect of his character, which was his humour, just vanished the day he joined the Pistols."

Filmen är bra och gripande även om man inte riktigt får någon äkta kärlekskänsla mellan Gary och Chloe.

#33 Nanook of the north

Nanook of the north från 1922 såg jag för cirka 20 år sedan då jag gick på filmvetenskap A på Gärdet i Stockholm. Jag mindes den mest som en viktig film, en tidig dokumentärsucceé där regissören blandade dokumentära delar och iscensatta delar utan att riktigt berätta för publiken vad som var vad.

En kul omständighet kring filmen som kan ha påverkat mig lite var att jag såg den tillsammans med min dotter (och på slutet även sonen) som blev väldans engagerad i allt som hände.

Så, filmen är centrerad kring Nanook som är en Inuit (i filmen kallades familjen för Eskimo, och det kan tydligen uppfattas som nedsättande, jag vill inte ha en beef med Nanookgänget - så jag kör vidare med inuit). Man får en introduktion till familjen och sedan får man se hur de jagar valross, säl och fiskar fisk. De är kargt och blåsigt och hungern kommer ganska snabbt för en stor familj, vilket leder till många utmaningar.

Nyla och en söt bebis

Det är förvånansvärt engagerande och intressant och följa denna familj från en helt annan kultur, tid, plats och se hur de hanterar de utmaningarna vädret och isen kan ge. Precis som i Walkabout får man köpa lite "nobel inföding"-perspektiv men det gör jag så gärna. Alla ser ju så glada ut när de pulsar runt i snön medans de äter någon oidentifierbar bit av något havsdjur. När barnen la sig efter filmen så ville dom sova som inuiter: nakna och tätt hoppackade under en filt.

#21 Dead ringers

Filmen centrerar kring två tvillingar som delar sin framgångsrika  gynekologiopraktik, sina framgångar, sina kvinnor och mer mellan varandra. Bev och Elliot spelas av Jeremy Irons som gör ett väldigt bra jobb att med små skillnader särskilja vilken av bröderna han är för tillfället.

Mitt i smeten kommer och en kvinna som konfronterar bröderna och är tydlig med att hon bara vill träffa en av dom. När kvinnan Clair (Geneviève Bujold) åker på jobb kollapsar livet fullständigt för Bev som hamnar i missbruk och depression. Elliot beslutar sig då för att använda piller för att "synkronisera" med sin bror, vilket inte får så lyckat resultat.

Detta leder till slut till en separationsprocess mellan bröderna som ser sig själva som en enhet.

I samband med sin kollaps "uppfinner" Bev ny utrustning anpassad för mutantkvinnor

Jeremy Irons tillsammans med en kal 80-talsestetik ger en väldigt kylig känsla till hela filmen. Det är obduktionskylig ångest som ligger som en ond filt över bröderna. Och även om det finns en del äckligheter och blod så är det största obehaget på själslig nivå.

#31 Great expectations

Lilla Pip (som spelas av south park-butters) hjälper en fånge i början av filmen. Sedan följer en lång episod då en rik dam försöker para ihop Pip med hennes skyddsling Estella- i syfte att han som man, ska få sitt hjärta krossat. Efter några år får Pip plötsligt en massa pengar från okänt håll och han söker dig då tillbaka till sin Estella...

Efter denna lite snurriga start så saktas tempo lyckligtvis ner och man får följa Pips liv som ungkarl som vill komma när sin Estella. Men det är lite svårt att se varför Pip går igång på Estella, hon är söt men annars varken rolig, smart eller trevlig.

Filmen vann bästa foto, svart-vitt och bästa art direction svart-vitt. Jag visste faktiskt inte att det var uppdelat i färg svart/vitt. Och visst, fotot är bra i början, och art direction är väl också bra även om man har sett en naturalistisk 1800-tals miljö flera gånger innan.

Pip pekar alltid med mittenfingret, verkar snäll ändå

Alec Guinness är Pips kompis!

Överlag är inte Great expectations särskilt gripande eller visuellt spännande. Jag har inte läst boken men upplever som att en hel del saknas från filmen. Vissa scener känns lite rumphugna och ibland måste en berättarröst komma in för att förklara saker och ting. Karaktärerna var inte heller riktigt trovärdiga, speciellt de kvinnliga. Betyg:

#8 The Killer

Dåså var det dags för Mördaren, ännu en John Woo-rökare. Fast den skiljer sig lite jämfört med Hard boiled- den är mörkare, och med en större dos kärlekshistoria. Tekniskt sett var det här det sämsta jag sett från Criterion, men det är möjligt att kvalitetskraven inte var lika höga från starten? Vilket som är bilden grynig och ljudet burkigt.

Johnny är en effektiv lönnmördare men råkar göra en sångerska blind under ett kvällsvikariat(som mördere alltså) på en nattklubb. Ett halvår senare kontaktar han henne för att inleda ett förhållande och för att hjälpa till (han är väldigt hjälpsam). Samtidigt är polisen ute efter honom och en brottssyndikatledare är också ute efter hans frånfälle. Detta leder helt väntat till mycket skottlossning och explosioner i slow-motion.
Njae, det här var bara för tramsigt, karaktärerna var ju hur platta som helst och förutsägbarheten total. Jag har gillat Woo i Face/off och Mission impossible, men det här var bara tradigt. Betyg: Nej

Lite sköna exempel från filmen:

Johhny Fikar

Roligt namn på sjukhus!

Jag blir inte sams med den där kostymen 

Nu är det slutmördat!

En ovanlig standoffsituation

Jag tror inte man bör titta bort i sådana här lägen

Johnnys kompis!

japp

Vänskap

#12 This is Spinal tap

This is Spinal tap var Rob Reiners första långfilm och följdes av ett flertal klassiker: När Harry mötte Sally, Princess bride, Lida, A few good men och Stand by me. Så här har vi starten på en riktig 80-tals legend.

Och vilken start, jag har varit rätt så trött på den här filmen i flera år, trots att jag inte sett den. Den har citerats, diskuterats och folk har verkat tyckt att den är så himla kultig. Spinal tap är alltså ett brittiskt band på en amerikansk comeback-tour som bjuder på sexiga låttexter, dålig stämning, bossiga flickvänner och en alldeles för liten scenmodell av Stonehenge.

Well, it's one louder, isn't it? It's not ten. You see, most blokes, you know, will be playing at ten.

Det är mycket skämtande om hårdrocksföreteelser, groupies, pudelfrisyrer och inlägg-av-gurkor-i-tajta-byxor-för-att-se-"större"-ut... 

¨

Trummisarna i bandet råkar ut för det ena och det andra

Billy Crystal har en liten roll som mimare, "Mime is Money!"

Trots/tack vare detta är det ganska kul och det blir en hel del skratt i soffan vilket måste ses som bra betyg till en komedi. Jag var förbered på sågning men har inte hjärta att fullfölja, det här var ju riktigt skoj.