The last emperor, 1987. Regi av Bernardo Bertolucci, manus av Enzo Ungari, Mark Peploe och Bernardo Bertolucci
The last emperor är speciell på många sätt, inte minst på grund av rättigheterna filmskaparna fick med att filma i den förbjudna staden och genom samarbetet med den kinesiska staten. Budgeten var skyhög och ambitionsnivån på topp. Resultatet blev rent objektivt lyckat, med hyllande recensioner och 9 Oscarsvinster.
Även om kostymerna och scenografin är rätt för sin tid så märker man ibland att filmen är gjord för 35 år sedan. Inte minst språkvalet - de att alla talar engelska - känns ibland lite konstigt när man bevittnar insidan av det kinesiska hovet, men även ljussättning kan kännas ganska 80-tal ibland, men it is what it is.
Pu Yi som den sista kejsaren hette spelas av 4 skådespelare och hanterar tiden från tidigaste barndomen tills han släpps från fängelse på 50-talet. Det är en tid med ett flertal revolutioner och förändringar men som tittare så hänger man med ganska bra genom hela historielektionen. Jag gillar ju historielektioner så det här ska ju vara rakt upp på min gata men njae, allt känns lite kliniskt och statiskt - lite som att åka tunnelbana genom ett museum. Kul dock att filmen vågar visa en ganska rättfram bild kring kommunisterna, tveksamt om man hade kunnat det idag.
Pu Yis öde är episkt så jag tycker filmen försvarar sina 2,40 i speltid ganska bra. Efter viss avvägning så tyckte min allmänbildning att The last emperor ändå var ganska intressant trots att jag kanske inte riktigt fick den där djupa relationen/förståelsen för varken kejsaren eller birollerna.
