#421 Pierrot le Fou

Pierrot le Fou eller Tokstollen, 1965. Regi Jean-Luc Godard, manus av Rémo Forlani, Jean-Luc Godard baserda på en roman med samma namn av Lionel White. 

Mitt problem med Godard är att manuset ofta är alienerande, alltså att folk pratar invecklat och kryptiskt, gärna med 6000 referenser till franska poeter eller filmer. Men ser man på, inte så mycket sånt här, utan pang på rödbetan, med rån och kärlek då Ferdinand(Jean Paul Belmondo) och Marianne(Anna Karina) går ut på äventyr. Efter 25 minuter lägger jag mig då jag tror att jag sett halva filmen för så mycket har hänt, men icke, filmen har 90 minuter till så nästa dag ser jag klart. Mycket händer hela tiden, filmen byter genre hela tiden, ibland är det en komedi, ibland action, ibland musikal. Tilltalet svänger också hela tiden från klassisk rom com, till berättarröst, till att direkt prata med kameran till lampor som skapar ordet Cinema. För här ska vi vara medvetna om att vi ser film, och vi ska inte vara engagerade i vad som händer för inget är på riktigt. Vi ska också gilla att få en massa idéer kastade på oss. Det kanske jag brukar gilla men inte så mycket idag. 

Även om det är kul med en massa tankar så tycker jag ofta att en tanke, berättad på ett konsekvent sätt är mer engagerande och intressant är denna suspekta gryta. Men Godard är nog inte ledsen för det för är en av hans mest omtyckta filmer men den är bara inte min kopp te. 

Jag må helt enkelt vara en tokstolle men Pierrot le Fou kändes bättre att ha sett än att se. Betyget blir till slut lite bättre än vad magkänslan egentligen vill bjussa på: 

#420 Le Bonheur

 Le Bonheur, 1965. Manus och regi av Agnès Varda. 

Joakim Pirinen skrev Familjen Bra 1988 som handlar om en familj där alla är jättelyckliga och framgångsrika. Pjäsen saknar helt konflikter utan allt är så perfekt så utomjordingar kontaktar familjen och ger dom evigt liv. 

Lite så kändes första halvtimmen av Le Bonheur. Francois(Jean-Claude Drouot) är en glad familjeman, med glada barn och trevlig fru(Marcelle Faure-Bertin). Han älskar sin fru, hans fru älskar honom. Han trivs på jobbet och allt är supertrevligt och franskt. Efter en stund frågar till och med hans fru varför han är extra glad just nu, är det kanske sommaren? Kanske, eller så är det bara ditt vackra leende? Francois går till telefonkontoret en dag för att ringa och börjar där prata/flörta med hon(Marie-France Boyer) som jobbar där. Han inleder en relation även med henne och liksom delar upp sin tid mellan fru och flickvän. Mot flickvännen säger han som det är, han älskar sin fru såååå mycket men han älskar även henne. Han är full av kärlek. Till slut säger han till sin fru hur lycklig han är, och varför, han älskar henne till 100% men också en annan till 100% som två vackra träd som hjälper honom att växa, vilket hans fru efter en stund köper och accepterar. Synd bara att hon sedan direkt går ner sig i sjön och dör. Trist tycker Francois men inte så länge, han har ju en tjej som kan ta över som mamma till barnen, och vips är scenerna samma som i filmens början, men mys i skogen och glada barn - fint. 

Fotot är väldigt pastellfärgat och ljust. Le Bonheur var Vardas första färgfilm vilket märks, då hon vill berätta mycket med färger. Varje blomma liksom lyser i en lätt överdriven ton vilket bidrar till eskaleringen av den dåliga magkänslan som kommer ju längre filmen rullar. 

Helt lätt att få grepp om filmen är det inte, men det finns något feministisk budskap här, och kanske också något om vår utbytbarhet, kanske att frun sist sågs med en bukett blommor och nya kvinnan har en stor vas med blommor kanske också kan ha något med konkurrens att göra? Något är det som skaver är det definitivt och jag föredrar ju lite mer öppenhet för tolkningar än när allt serveras supertydligt. 

Fint ivarjefall!

#904 Election

 Election, 1999. Regi av Alexander Payne, manus av Tom Perrotta, Alexander Payne och Jim Taylor

När Hillary Clinton ställde upp i valet 2016 var det många(inklusive filmfrommen, och eh vanliga frommen) som såg hennes chanser som väldigt goda. Hon var superambitiös, kunnig och hennes enda hot var en slags företagspajas med konstigt hår. Men men, uppenbarligen blev många amerikaner, särskilt män  störda över Hillary i allmänhet. Vi har liksom inget emot kvinnor förutom just henne och sådana som henne och liknande tankar ledde väljarna in i ett mer tryggt auktoritärt spår... 

För att man ska vara likeable som kvinna i ledarskapsposition behöver man inte vara för framåt, inte för ambitiös. Det finns ivarjefall ett set regler man behöver ha i bakhuvudet. Tracy Flick (Reese Witherspoon) skiter i reglerna och låter hennes überambitiösa drag spela ut fullt. Hon läser alla läxor, är alltid proper, räcker alltid upp handen. Men det är ju sånt som kan vara irriterande, vilket inte minst hennes lärare (Matthew Broderick) har fått nog av. Tracy har tidigare haft ett förhållande med hans lärarkollega vilket lede till att kollegan fick sparken och nu jobbar på Walmart i en annan start. Nu säger hon flirtigt att hon hoppas att deras samarbete när hon kommer vinna valet till elevrådsordförande ska blir fruktfullt och harmoniskt. 

Screw that tänker han och övertalar en populär fotbollsspelare att ställa upp emot henne vilket blir första steget för honom där han rent aktivt börjar motarbeta henne. Desto präktigare hon blir desto mer pissed of blir han. Men precis lika engagerad som hon är i skolan så är han på det privata planet, vilket visar sig genom hans aggressiva raggande av hans tidigare kollegas exfru. I takt med att hans privata liv går ner sig och Tracys framgång ökar så får han till slut svårt att se vad den ena börjar och det andra slutar.

Election är både aktuell och kul. Jag gillar filmer som dessutom inte delar upp allt i svart/vitt utan ingen karaktär kommer undan helt med hedern i behåll, och de har liksom gjort Tracy extra störig, lite som att man ser henne ur hennes lärares ögon.