#450 Bottle Rocket

Bottle Rocket, 1996. Regi och manus av Wes Anderson, manus av Owen Wilson & Wes Anderson.

Wes Anderson utan budget, hur blir det? Estetiken, karaktärerna och stilen känns ivarjefall klart igen även om varje tagning inte är sådär superstiliserad som i senare filmer. Här följer vi primärt ett par kompisar (Owen Wilson och Luke Wilson) som börjar filmen med att  rymma från ett mentalsjukhus, eller kanske inte rymma då sjukhuset låter de boende lämna när de vill- Men Dignan (Owen) tycker att rymmande är mycket roligare än att bara gå ut genom svängdörrarna. Dignan är den lite mer skruvade brodern som redan har planerat brödernas närmaste 75år. De ska få ordning på sina liv, skaffa jobb och inte minst göra häftiga heists. Det är väldigt mycket brott för sakens skull och som ett sätt att få respekt hos riktiga brottslingar. Till slut hamnar dock våra glada amatörer med vatten en bra bit över huvudet men vad gör det när man är sköna slackers?

Filmen är inspelade av ett antal sammansvetsade kompisar med en liten budget - vilket märks. Allt känns ganska spretigt på ett lite oskönt sätt. Det är lite som att någon i gänget vill göra en film om brott, någon annan om kärlek och kanske att Wes inte var tillräckligt stark och fokuserad på vad filmen egentligen vill berätta. 

Den har trots allt en charm och man känner igen en del fina saker från senare Wes Anderson-filmer men det går inte att komma ifrån att det här är mer potential än verkshöjd kring gänget här. 

#417 This sporting life

This sporting life, 1963. Regi av Lindsay Anderson. Manus av David Storey

Bortsett från ett par storsatsningar så var brittisk 60-talsfilm mycket diskbänkar, gruvor, arbetslöshet och fattigdom. Filmer om olyckliga familjer som bara kunde drömma om pengar eller framgång. Icke så här, för här följer vi Frank Machin(Richard Harris) som som kommer från tuffa förhållanden men lyckas bli framgångsrik och välbetald som rugbystjärna. Härliga tider? Nja, trots ekonomiskt välstånd bor han inneboende hos en änka(Rachel Roberts) som han älskar, men som i sin tur inte kan släppa sin döda make. Frank är aggressiv både på planen och privat, och det är just hans kaxiga aggressivitet som blir nyckeln till hans framgång vilket inte minst blir tydligt då ägarna likt tjuren Ferdinands "köpare" liksom blir till sig i byxan över att han slår ner en lagkamrat på första träningsmatchen. 

Men kommer man från ingenstans kan det vara svårt att veta vilka regler som gäller i olika situationer. Att bli en del av en fotbollsklubb verkar dessutom vara något mer än ett jobb, utan ägarna av klubben verkar dessutom tycka att de äger spelarna, vilket innebär viss fingertoppskänsla kring sociala situationer, något som Frank saknar helt. Dessutom så har även arbetarklassen sina regler för hur man ska bete sig och int tusan ska man sticka ut eller göra sig märkvärdig, vilket inte Frank fattar men som ligger honom i fatet när han försöker uppvakta sin 'husvärd' - kontentan av upplägget blir att Frank hamnar i no-mans-land i klassamhället vilket ökar på hans vilsna isolering. 

Till slut blir alla de egenskaperna som förde honom till framgång samma egenskaper som drar honom tillbaka igen. Även om begrepp som toxisk maskulinitet känns lite samtidsklychiga så är This sporting Life en av de bättre illustrationerna av begreppet, detta i kombination med det ganska tydliga klassperspektivet gör filmen både intressant och spännande. 

Filmen blev tyvärr en finansiell flopp – Rank, filmbolaget som släppte ett gäng fina Poweel/Pressburger-filmer fick bittert ångra sitt beslut att finansiera och recenserade själva filmen som “squalid”- och fortsatte efter This sporting Life med att släppa med äventyrliga Technicoloräventyr. Regissören Lindsay Anderson som här då fick sin första film sågad släppte inte en ny film på fem år, då If... skulle ge britterna en ännu större chock – samtidigt som den gick med vinst.

#424 Mafioso

Mafioso, 1962. Regi av Alberto Lattuada, manus av Rafael Azcona, Bruno Caruso och Marco Ferreri

Sommarsemester med familjen Badalamenti, hos släkten söderut. Extra semesterdagar är inbytta hos chefen, som roligt nog kommer från samma lilla by i Sicilien som vår protagonist Antonio (Alberto Sordi). Antonio gillar tider och exakthet, på jobbet är han en tidsstudieman/chef och hemma planerar han tvåveckorstrippen i detalj. Väl framme blir allt lite farsartat, släkten är som de skulle komma från 18-talet, systern har fått en rejäl mustasch och maten är...rustik(vi pratar inälvor). Själv är Antonio helfokuserad på att hans nya norditalienska familj ska göra ett gott intryck på gamla släkten vilket går sisådär då hans släkt verkar föredra att kvinnor ska vara klädda i Burqa och hålla sig inomhus. Frun bryter raskt ihop medans Antonio kämpar som en björn för att allt ska vara så trevligt och att alla ska vara så sams. Just det här att inte stöta sig med folk verkar vara Antonios prio, så han satsar oftast på att få till konsensuslösningar och kör konstant med medgörligt leende, vilket i sin tur gör att han hamnar i trubbel när han försöker förhandla ett landköp åt hans far. Tur då att hjälp erbjuds från Don Vincenzo för här i sicilien hjälper vi varandra, och nu när du fått hjälp av mig så kanske du kan hjälpa mig någon dag? Antonio säger absolutamente men "någon dag" kan komma mycket snabbare än vad man tror och hoppas på.

Redan efter någon dag när familjen solar och äntligen kan ha lite kravlöst lugn som ropar en pojke från stranden att Antonio ska komma in, Don vill prata. Hastigt och ganska olustigt byter filmen här genre, från en slags landsortsfars till något mörkare. Filmens senare delar inte bara ändrar stilen men omdefinierar även de tidigare scenerna i filmen. All sammanhållning och "vi hjälper varandra" kanske inte bara är mysigt utan också ett sätt att hålla onda mönster vid liv. 

Redan från början så ser Antonio allt detta när de pratar om alla små "lustiga" minnesmärken kring alla lokala dödade män men väljer att skratta bort det - well, vissa typer av skratt fastnar lätt i halsen

Jag gillade Mafioso mycket, den tar både upp den själadränerande känslan av att vara reseledare för familj och släkt samt andra mörkare teman som osunda släkter, våld och kriminalitet.