#415 The naked prey

The naked prey eller Människojakt, 1965. Regi av Cornel Wilde, manus av Clint Johnston & Don Peters

Eh, The naked Prey är nog lite rasistisk. New York times skrev redan vid premiären att filmen "is a poor and tasteless motion-picture entertainment". Eller rasistisk o rasistisk, det är väl mer en representation av en trop om den smarta vita mannen och de galna urinvånarna som man kan se i tusentals filmer och som i sig inte är så fräsch. 

The naked Prey handlar alltså om en namnlös man som leder en elefantjakt tillsammans med en rik och störig beställare som skjuter några elefanter för elfenbenen och några extra "for sport". De lokala afrikanerna vill gärna ha någon liten kompensation, men jaktgänget vägrar betala. Tyvärr tas beskedet inte så bra av invånarna som bestämmer sig för att mörda hela gänget på en massa kreativa sätt (varav inkapsling i lera följt av grillning var lite av en favorit). Den sista mannen (Cornel Wilde) bestämmer de sig för att jaga. Han är naken, ensam, utan någon utrustning - jagad av lokalinvånare genom djungeln. Här borde filmen sluta ganska raskt, kanske med ett spjut i magen eller något sådant. Men icke, vår vita hjälte kämpar sig fram och nedsänker den ena efter den andra vilden(hmm). 

Ett genomgående tema är att djungeln och naturen är grym och vild, och därför är människorna som bor nära naturen också grymma och vilda. För att understryka den synen så klipps det in en massa klipp på lejon som äter antiloper, ormar som äter ormar, ödlor som äter smådjur med mera. Då filmen är inspelad i Sydafrika och Rhodesia så fanns det en hel del systematisk grymhet där med man hade kunnat titta på men icke så här. 

Stora delar av filmen är alltså en man som med bar överkropp springer runt djungeln. Pinsamt nog är jaktfilmer lite av en svaghet för mig, så trots att jag är ganska PK så gillade jag upplevelsen. Fotot var vackert och det var ju kul att de hade riktiga lokala skådespelare istället för den klassiska blackfacelösningen Hollywood ibland körde med (hej Othello). Men det går ju inte riktigt att tycka att premissen det här bygger på är inte är lite osnygg (fick jag in trippla negationer nu - farligt.). Trots det bjussar jag på en generös: 

#409 Days of heaven

Days of heaven eller Himmelska dagar, 1978. Manus och regi av Terrence Malick

Även om den stora depressionen egentligen började på 20-talet så verkar 10-talet rätt så deprimerande det med. Åtminstone för våra tre protagonister, Bill (Richard Gere), Abby (Brooke Shields) och Linda (Linda Menz), de lever fattigt och gig-jobbar på fabriker eller jordbruk. Bill och Abby är ett par men då de inte är gifta så säger de andra de möter att de är syskon och att lilla Linda är minsta syskonet(vilket hon också är till en av dom). Livet är tufft, de jobbar som djur från morgon till kväll så när ägaren till jordbruket de råkar vara på visar intresse för Abby så bestämmer de sig för dubbelspela. Ett förhållande kan ju vara vägen ut ur fattigdomen, även om Abby inte är intresserad alls. Men vad som riktigt seal the deal gällande deras plan är att ägaren är sjuk, dödsjuk, vilket kan leda till att de får hela gården då han dött! Så snabbt får Abby till ett giftemål, och hon, mannen, och hennes "bror" Bill och Linda bor tillsammans i en glad Modern family...

Mörka möjligheter mixas dock ibland med mörka konsekvenser. Och precis som Egypten i bibeln drabbas nu gården av massiva gräshoppssvärmar - som bemöts genom att delvis sätta eld på delar av fälten. Arbetare lommar runt i den allt mer brinnande mörkret medans de försöker vifta bort det oundvikliga... Just scenerna med gräshoppor är de enda som inte är inspelade i the golden hour (då solen just gått upp eller just ska gå ner, där ljuset är milt och skuggorna mindre påtagliga). Just ljuset är centralt i en film som i stort sett bara utspelar sig utomhus. Fotot är sådär exceptionellt vackert som Malick kan få till det ibland. Berättarrösten i filmen är den yngsta flickan Linda, som liksom resonerar, funderar eller skojar med publiken. Och även om hon bara är étt påhäng till allt som händer så ser hon och både förstår och missförstår vad som händer. Som barn kan man ha många åsikter men ofta är man ju bara en passagerare. 

Verje scen i  Days of heaven för inte handlingen framåt, för filmen vill inte bara berätta en berättelse utan vill också reflektera över naturen, slumpen, ändlösa fält eller spontan jiggdans. Nu borde jag ju störa mig ordentligen men icke, skönheten vinner över otåligheten... 

Vackert och poetiskt, filmfrommen approves!