#405 The Threepenny Opera

The Threepenny Opera eller Die 3 Groschen-Oper eller Tolvskillingsoperan, 1931. Regi av Georg Wilhelm Pabst, manus av Bertolt Brecht, sånger ar Robert Weill, bearbetning av Léo Lania och Ladislaus Vajda.

1928 förvandlade Bertolt Brecht och Kurt Weill John Gays Tiggaropera från 1700-talet till Die Dreigroschenoper, ett av tyska mellankrigstidens mest spelade musikal, så när ljud kom till tyska filmindustrin var det oundvikligt att musikalen skulle bli en film.

Men eftersom jag jobbar på bank så börjar jag med det monetära. Tre pence var inte 3% av ett pund då pundet denna tid bestod av 240 pence (uppdelat på 20 schillings). Så en shilling motsvarar alltså 12 pence. Tolv shilling blir alltså då 144 pence, eftersom Pence och Penny är samma sak så har den svenska titeln 141 mer pennys än originaltiteln, oklart varför. 

Vad som däremot är klart är att jag inte kommer till den här filmen utan förutfattade meningar. Jag har spelat Tolvskillingsoperan på Mini-teatern, jag har sett min fru spela den på Stadsteatern och jag har sett den några gånger till utan att riktigt veta varför (kanske gratisbiljetter?). Pjäsen är väldigt teatral både till uttryck och till tema. Rollerna är grova och sångerna är lättsjungna. Man kan kanske se pjäsen som en fräck och spännande uppvisning av ett samhälle som är ruttet, uppifrån och ner. Filmen cirklar kring tre karaktärer, gangsterkungen Mackie(Rudolf Forster), Tiggarkungen Peachum(Fritz Rasp) och Polischefen Tiger Brown (Reinhold Schünzel). Då Mackie gifter sig med Peachums dotter så blir Peachum verrückt och kräver Mackies avrättning. Polischefen, som är Mackies kompis, försöker hitta en kompromiss medans staden går under av våld, sopor och smuts. Yada yada yada, Mackie tar över en bank där han är ändå större tjuv (samhällskritiken är inte direkt subtil)

Tyvärr är Tolvskillingsoperan inte särskilt kul, eller spännande. Samhällsanalysen är en övertydlig version av "Staten och kapitalet" och det är väl fine, men också lite trist. 

Både Brecht och Kurt Weill (som skrev musiken) stämde Pabst då de tyckte att han ändrade om manuset för mycket. Brecht förlorade, men Weill vann vilket ledde till att musiken är rätt så trogen pjäsen (om än i lite annorlunda ordning) och att ingen annan musik användes. Brecht förlorade vilket ledde till att Pabst gick med motorsågen över manuset och fixade till nya scener och ett nytt slut. 

Så, är tolvskillingsoperan relevant? Litegrann. Visst lever vi i en mörk värld, som blir lite brunare varje dag. Samtidigt så känns ärketyperna, sångerna och replikerna ganska uttjatade - men det kanske bara är jag?

#404 Robinson Crusoe on Mars

Robinson Crusoe on Mars, 1964. Regi av Byron Haskin, manus av Ib Melchior och John C. Higgins baserad på Robinson Crusoe av Daniel Defoe

Robinson Crusoe on Mars är ingalunda något mästerverk men då jag såg Matt Damons The Martian nyligen så var det rätt så kul att se och jämföra filmerna mot varandra. För första timmen är de väldigt lika, vi har en man som fastnar på Mars och måste hitta vatten, laga mat, få syre och klara av att hantera ensamheten. Själva ensamhetsdelen är ju lite lättare här då vår Marsresenär (Paul Mantee) också har sällskap av en söt liten apa (The Woolly Monkey eller Barney). Av olika skäl, inte minst budget, så känns ju den nyare filmen klart mer korrekt och den äldre lite mer fantasifull. Exempelvis lyckas vår Marshjälte få syre genom att sätta eld på speciella stenar vilket känns lite långsökt (och väldigt svårt). Första timmen tycker jag dock funkar bra, det är lite lökigt ibland, men man hänger med vår hjälte i hans kamp för att klara vardagens bekymmer (inget nämns dock om toabesök). Efter en timme så kommer dom! Och med dom så menar jag de onda utomjordingarna, som vill mörda oss alla. Utomjordingarna har slavar på mars och han lyckas rädda en av dom, som är en blackpaintad kille(Victor Lundin) från en primitiv kultur. Och ni vet vad som händer när vita män hittar "infödingar", japp, den nya killen blir mer eller mindre slav igen. Skillnaden är att vi nu ska gilla det, vilket jag har lite svårt för(insert colonial analysis).

Men de onda utomjordingarna får vi aldrig riktigt möta, utan de syns bara i små ryckiga klipp där rymdskepp flyger fram på himlen, skjuter och drar iväg. Just det klippet visas jättemånga gånger vilket var lite synd. 

Tja, första timmen var härlig och filmen hade en del härliga bilder men sista halvtimmen segade den till och blev lite obehaglig för mitt PKjag. Så till slut bjuder jag inte på mer än ett: 

#402 The milky way

The milky way eller La voie lactée, 1969. Regi av Luis Buñuel, manus av Luis Buñuel och Jean-Claude Carrière

Ibland undrar jag om det verkligen var så lyckat för Buñuel att beskriva sig själv som surrealist, en sådan titel kan liksom ställa krav på filmskaparen att slänga in en massa random bilder i sina filmer bara för att inte göra saker för off-brand. Här vill ivarjefall Buñuel diskutera religion och förföljelse, inspirerad av boken Dictionary of Heresies av Abbé Pluquet. Boken beskriver en massa religiösa bråk genom främst 1200-1700talet, och eftersom vi européer var den tidens talibaner så var ju alla våldsamt kinkiga kring hur man skulle tolka olika trätoämnen, såsom förhållandet mellan Jesus och gud, eller om nattvarden är symbolisk eller om vi faktiskt äter Jesus kött på riktigt. 

Ramberättelsen handlar om två män som är på väg till en pilgrimsfärd till Santiago di Compostela. På promenaden dit händer en massa knäppa grejer, men det mest återkommande är att de liksom kommer till olika tidsåldrar där olika män argt diskuterar religion. Jag tror dock att Buñuel inte tycker att vi i publiken ska hänga med i debatterna då alla pratar ett avancerat teologi-lingo som går över mitt huvud(!) med ganska stor marginal. Huvudpoängen verkar vara att alla verkar vilja ha ihjäl dom som inte håller med om sin tolkning oavsett vad kanske Jesus hade tyckt om det. Det är musketörer och präster och spanska inkvisitioner och några vanliga landsortspräster och alla verkar väldigt intresserade av detaljer. 

Våra vandrare går vidare men frågan är om dom kommit fram ännu, kanske tröttnade dom på en film som liksom slår in öppna dörrar och presenterar få insikter. Och ja, när man är surrealistisk stup i kvarten så påverkar det dessutom ens engagemang för karaktärer och relationer. Allt är ju liksom på låtsas på flera nivåer men tyvärr inte på någon rolig eller spännande nivå. 

Lite låga betyg på sistone vilket kan bero på att jag tappat status som kulturman och bara borde titta på Statham-retrospektiver eller så kommer en Criteteriontopp snart igen? Man får la se.