#403 Cría Cuervos

Cría Cuervos, 1976. Regi och av manus av Carlos Saura.

Titeln anspelar på ett spanskt talesätt som ligger lite nära vårt klassiska "som man bäddar får man ligga" nämligen "raise ravens and they'll peck out your eyes". Filmen vann juryns stora pris i Cannes och påminner ganska mycket om spansk films största framgångssaga från 1973: Spirit of the Beehive. Berättelsen sker helt från ett barnperspektiv, nämligen Ana (Ana Torrent) vars mamma(Geraldine Chaplin) nyligen gått bort och vars pappa dör i första scenen. Ana och hennes systrar hamnar då hos mammans vänliga men något kyliga syster (Conchita Pérez). En realistisk nutid blandas med tidigare händelser och drömmar där hon umgås och har det bra med sin känsliga men kärleksfulla mor. 

Cría Cuervos drivs efter de första fem minutrerna inte av några speciella händelser, utan man får följa ett barn, som uppenbarligen inte hanterar en svår situation särkskilt bra, men hittar trygghet och kärlek hos sina syskon och hos släktens husa. De vuxna runt omkring har sina konflikter som de tror att barnen inte hänger med i, men de små ser mer än vad man tror och förstår ibland mer än vad som är bra. 

Det är ganska många scener med bara barnen, som lyssnar på musik, pratar eller leker. En del av de scenerna, som när barnen dansar tillsammans är väldigt fina. Men när jag läser om filmen så ser jag att många andra verkar tolka in Francokritik i filmen, och visst, så kan det vara. Det är alltid svårt så här 45 år i efterskott och förstå vad mörka rum, eller en keps egentligen innebär. Samhällskritik mot totalitära samhällen man lever i är ju tyvärr ganska subtil då den görs, och blir ännu mer subtil så här ett halvsekel senare. 

Filmen är stundtals fin, men den är också lite statisk. Inga karaktärer utvecklas, inga större händelser eller insikter kommer fram. Det kan vara bra så men bygget kändes lite svagt för mig. Hade jag haft ett OK betyg så hade den fått det men filmfrommen bjussar istället på en:

#504 Hunger

 Hunger, 2008. Regi av Steve McQueen, manus av Steve McQueen och Enda Walsh

Filmen är baserad på en verklig händelse då ett gäng IRA-fångar försöker kämpa sig till att få status som politiska fångar. Efter att smörjt in sig och cellen i bajs och vägrat bära fångkläder så tar Bobby Sands(Michael Fassbender) motståndet en nivå till och startar en hungerstrejk. Margaret Thatcher är dock inte på humör alls att erkänna politiska fångar;

"There's no such thing as political murder, political bombing or political violence. There is only criminal murder, criminal bombing, criminal violence. We will not compromise on this. There will be no political status."

När man ska skriva ett dokument för skola eller arbete så är ju avgränsningar viktiga, och Hunger avgränsar sig egentligen från att diskutera hela NordIrlandsfrågan överhuvudtaget. Fokuset är laserskarpt på fångarna och livet i fängelset. Filmen är ganska tyst och ibland är tempot lågt och monotont vilket i sig är en del av poängen. Hela bajssituationen leder dessutom till dålig stämning mellan vakter och fångar som i sin tur leder till en del obehagliga misshandlingar (på fångar) och mord (på vakter). 

Hungerstrejken blir det sista vapnet fångarna har, men då relationen mellan fångar och samhället varit ett långt chickenrace kring hur långt man kan gå så båda sidorna tänker gå långt. Innan hungerstrejken sätter igång diskuterar Bobby Sands med en präst kring hur vettigt hela initiativet är. Prästen är helskeptisk men Bobby är bestämd, han begår inte självmord - han blir mördad av ett samhälle som är korrupt och förtryckande. Bobby blir smalare och smalare och i takt med att det politiska blir allt mer personligt och kroppsligt så tar filmen slut - utan egentliga vinnare men en viss lön för mödan kan tolkas i eftertexterna till filmen. 

Hunger är ganska tung men också vacker. Den är tydlig med vad den vill berätta och gör det på ett ganska ekonomiskt och enkelt sätt.