#399 House of games

 House of games, 1987. Regi av David Mamet, manus av David Mamet och Jonathan Katz

Runt säsong 2 av Lost började manusförfattarna börja tveka lite kring var showen var på väg, vilket ledde till att mycket tid gick åt att visa de olika karaktärernas backstory. I ett sådant avsnitt, The long con så får man följa Sawyers(Josh Holloway) äventyr som Con-man. Föga visste jag att det avsnittet egentligen bara var en remake av denna film: House of games. 

Filmen följer ett ganska klassiskt upplägg med en kvinna(Lindsay Crouse) som blir mer och attraherad av con-världen och dess ljusskygga individer. Hon vill skriva en bok om deras liv och blir allt mer insyltat. Det är korttrick, kontantstölder och lurendrejeri i omgångar - vilket ju alltid är lite kul. Tyvärr så var alla tricks och svängar lite förutsägbara för mig som då redan sett Lostavsnittet, men så kan de gå. Det är trots allt kul att följa Mikes (Joe Mantegna) guidade tur runt bluffmakeri. "Confidencebluffar" handlar inte om att får okända människors förtroende utan att man först ger dem ditt, berättar Mike och demonstrerar det raskt genom att låtsas vänta på pengar vid western union, en annan är där och Mike erbjuder sig direkt att ge honom pengar till sin bussbiljett då hans pengar kommer. Den andras pengar kommer först, såklart, vilket innebär att han istället erbjuder att ge pengar till Mikes "bussbiljett" istället. Sådär håller det på och det är ju lite upp mig ally trots allt. 

Så fram tills det är 20 minuter kvar så följer filmen ganska slaviskt Lostavsnittet(eller tvärtom) men sedan tar den allt en nivå till vilket lyfter huvudrollen från ett ganska naivt vallat får till något lite mörkare. Just slutet gjorde resan värd och höjde upp filmen ett extra snäpp. 

Hela uppläggen med bluffarna var ganska kul att se och enligt Wikipedia var allt väldigt researchat vilket märks. Allt är som en koreograferad dans med ord, gester och "oväntade" händelser. 

På minussidan så var skådespeleriet och regin ganska styltig, repliker lät ibland som att de talades av Siri version 1. Ibland känns dessutom Mamets manusförfatteri lite mer som koncept än som riktiga människor med riktiga liv, och ja det gäller även Wag the dog. 

Men det trevliga övervägde och får en välförtjänt: 

#396 Ace in the hole

Ace in the hole, 1951. Regi av Billy Wilder, manus av Billy Wilder, Lesser Samuels, Walter Newman och till viss del kanske också Victor Desny

Så äss i hålet? Nja, här är titeln både referens till ett talesätt:

Ace in the hole. A hidden advantage or resource kept in reserve until needed: “The coach was certain that his new trick play would turn out to be his ace in the hole.” This term comes from the game of stud poker, in which one or more cards are turned face down, or “in the hole,” as bets are placed

och en mer bokstavlig tolkning där en journalist försöker göra det mesta av en man som fastnat i en grotta.

Chuck Tatum(Kirk Douglas) har fått sparken från alla tidningar i dom större städerna och söker sig till en liten tidning i Albuquerque där han hoppas att turen ska vända. Tidningen drivs av en vänlig idealistisk farbror som lite övertydligt har en broderad tygstycke där det står "tell the truth" ovanför hans dörr. Chuck är lite mer kreativ med skrivandet och väntar desperat på sin chans att göra en scoop och därmed lämna sina lantiskollegor och äntligen komma tillbaka till smöret. På väg till ett reportage tillsammans med en fotograf om en en ormjakt så ser han en ambulans, och följer efter. En man har fastat i ett ras djupt ner i en grotta. Direkt skiner han upp, om allt bara går rätt så kan det här vara hans break. 

Charles Tatum: One man's better than 84. Didn't they teach you that?
Herbie Cook: Teach me what?
Charles Tatum: Human interest. You pick up the paper, you read about 84 men or 284, or a million men, like in a Chinese famine. You read it, but it doesn't say with you. One man's different, you want to know all about him. That's human interest.

Just folk som fastnar i grottor har ju en mediavänlig dramatik, just då det är en pågående händelse. För några år sedan fastnade några barn i en grotta i Thailand, och hela äventyret och den dramatiska räddningen följdes av en global press, trots att det kanske objektivt fanns viktigare saker som händer. 

Men för att det ska bli en bra journalistisk språngbräda så är det viktigt att han får exklusivitet och att räddningen inte går för snabbt. Ett happy ending är bra, men ett happy ending som tar runt en vecka är ändå bäst. För att lösa första delen så skapas snabbt en allians med sheriffen som ger honom full access och någon räddningsledarroll mot en mycket positiv pressbild av den korrumperade sheriffen. Ace in the hole är cynisk, och Chuck likaså när han försöker på alla sätt han kan få räddningen att dra ut lite till, samtidigt som Leo, som sitter fast, blir sämre och sämre. 

Cynismen gäller inte bara pressen, utan också vi i allmänheten som på något sätt dras till och fascineras av olyckor och dramatik. Hela platsen runt grottan blir till slut som en cirkus med korvförsäljning och besökare från när och fjärran som vill kolla vad som händer. 

Ace in the hole är kanon, med hårdkokt dialog och en ganska krass vy kring vad som går hem i stugorna. Jag gillar't

#398 Les Enfants Terribles

Les Enfants Terribles, 1950. Regi av Jean-Pierre Melville, manus av Jean Cocteau - baserad på en bok av Jean Cocteau

Förskräckliga barn har man ju träffat en del i sitt liv, men i regel växer de ju upp. Icke så här då syskonen Elisabeth(Nicole Stéphane) och Paul(Edouard Dermithe) i början av filmen är 16 och 18 och bråkar på bästa 5-åringsnivå över vem som ska bädda, bada först i badkaret eller bara allmänt kombinerar en retfullhet med en enorm känslighet för ret. Tidigt i filmen dör deras mamma, och pappan har dött redan under småbarnsåren så nu är de själva - vilken borgar för en än mer utflippad syskonrelation. 

Det finns här ett ganska tydligt har-kärleksförhållande mellan syskonen. Mycket tid för sig själva har gett dom ett eget språk, egna regler och tyvärr en ganska isoliserad syn på sig själv och omvärlden. På det sättet påminner den till viss del om Dogtooth som också har en familj som liksom varit för sig själva alldelles för länge i centrum. Syskonen är trots sin gemensamma situation ganska olika, där storasyster är lite mer aggressiv och lillebror är lite mer svag och liten. Dynamiken dom emellan blir lite som tråden som håller allt ihop. En dynamik som både utvecklas och hotas av de två andra i deras krets, en mannekäng och en rikemansson. Båda liksom dras till dom och deras egenheter trots(eller tack vare) att de åker på en rejäl mängd förolämpningar och konstiga lekar. 

Jag hade mina onda aningar innan filmen började men den bjöd på en massa menlösa bråk som på något sätt kändes intressanta och roliga. Jag gillar't!