#397 Ivan's Childhood

Ivan's Childhood eller Ivanovo detstvo eller Ivans barndom, 1962. Regi av Andrei Tarkovsky, manus av Vladimir Bogomolov och Mikhail Papava

Efter att ha sett lite Tarkovski så var förväntningarna på en komplex och vacker 3,5 timmes odyssé genom rysk historia. Men icke, Ivans barndom är ganska direkt, men också poetisk och vacker. 

Ivan är en ung pojke på väg till en sovjetiskt militärbas efter att ha gjort ett spaningsuppdrag bakom nazisternas stridslinjer. Han är sur och blöt, varvat med hans umbäranden får man se en (över)idealiserad barndom med hans mamma och syster. Men han är fortfarande ett barn, så scenerna blir både minnen och en alternativ verklighet som Ivan bara kan drömma om men aldrig uppleva då hans familj inte längre lever. Det enda han har är att vara till nytta i kriget. 

Sedan har vi ju miljöer som på ytan är jäkligt ruffiga, som djupa träsk som tack vare långa svepande tagningar på något sätt får något poetiskt över sig. 

Ivan hamnar till slut i en situation där han kämpar för att få göra ett uppdrag till medans de andra soldaterna tycker han är för ung. Men då han till slut väl går iväg mot mörkret så bryts filmen med klipp från ett erövrat Berlin där hans sorgsna underofficer letar igenom papper för att hitta vad som hände med krigsfångarna som nazisterna tog.

Det finns ett parti i filmen kring Mascha som är en tjej som tar hand om det lokala fältsjukhuset. Under hela filmen är sjukhuset tomt, men alla antar (antagligen helt korrekt) att det snart kommer bli fullt. Hon stressar och fixar samtidigt som det är en stress att vara en ensam kvinna i en sådan här miljö. Hon blir visslad på, en officerare försöker under en lång obehaglig scen få till det med henne i skogen och den hon är intresserad av försöker hålla sig kall. Allt är ganska low-key men den extra stressen allt det innebär kommuniceras ganska fint. 

Ivans barndom är både vacker, sorglig och fin, och dessutom ett ganska unikt perspektiv i ett uttjatat ämne. 

#395 The Face of Another

 The Face of Another eller Tanin no kao, 1966. Regi av Hiroshi Teshigahara, manus av Kôbô Abe.

Ska man vara  klyschig kan man ju säga att vi alltid bär olika masker som är variationer av oss själva. Men hur mycket av oss själva sitter egentligen i våra masker och vad händer då vi byter ut själva grunden för vår bild utåt - vårt ansikte? Så börjar Filmfrommens mest skitnödiga recension än så länge. Men det är också temat av dagens film som är ett litet tankeexperiment av allas vår Teshigahara. 

Herr Okuyama har precis blivit av med sitt ansikte i en obehaglig arbetsplatsolycka. Allt är bara kratrar av hud och brända delar vilket gjort Okuyama än mer trumpen än vad han tidigare var. Han bråkar med sin fru, han tar in allas nyfikna blickar på hans bandagerade huvud och det gör honom bara än mer sur. Tur (?) nog så att han har kontakt med en protesexpert som liksom gör ett nytt ansikte åt honom. Kvaliteten är över logisk förväntan (lite som Mission impossible eller Face/off), men han kan nu vilket som gå runt och vara helt ny. Det blir som ett pånyttfödande (med inslag av medelålderskris) så han glider runt och super, raggar och lever rövare. Till slut blir det lite Cosi van tutte över det hela då han bestämmer sig för att ragga upp sin fru, som inte är medveten om hans maskliv. Till slut känns allt möjligt med ett nytt ansikte, han ropar "jag är ingen!"" och känner att inga regler längre gäller för honom. 

Samtidigt som han är...ingen så känner en del igenom honom bättre än vad han tror, man kanske aldrig riktig bara kan släppa det som varit utan verkligheten kommer som bekant och biter en i rumpan. 

The Face of Another lyckades skapa en slags obehaglig stämning rakt igenom, vilket i sig är imponerade. Men samtidigt störde jag mig på hela premissen, jag tror helt enkelt inte att ansiktet är en så stor barriär för hur vi beter oss. Man hade kunnat göra samma poäng bara genom att följa några typer på semester utomlands - där kan ju man också se sig själv som anonyma och tycka att man kan bete sig lite hur som helst. Så, nja. Filmen är välgjord men slog inte an några större toner hos mig. 

#394 Woman in the dunes

Woman in the dunes eller Kvinnan i sanden eller Suna no onna, 1964. Regi av Hiroshi Teshigahara, manus av Kôbô Abe och Eiko Yoshida efter en bok av Kôbô Abe.

Glesbyggdsdöden kan ju påverka samhällen över hela världen och inte bara Norrlands inland. Vissa kommuner försöker locka till sig invånare genom reklam eller sponsring av bostäder. I Woman in the dunes så har lokalbefolkningen bestämt sig för att piska ibland är bättre än morot...

En lärare(Eiji Okada) letar runt Tattoris sanddynor efter insekter. Han har tre dagars semester som han tänker nyttja till sitt stora intresse  - entomologi. Alla insekterna han fångar läggs mödosamt in i olika burkar och lådor, ovetandes om att hans öde snart kommer vara något liknande. Ni vet hur det är, timmen är sen, sista nattbussen har gått och vår lärare försöker hitta någon bra plats att övernatta på. Några lokala fiskartyper visar honom glatt till ett hus på botten av en stor sandgrop. En stor sandgrop är det för det enda sättet att ta sig dit är via en skranglig repstege. Väl på botten bor en ung kvinna(Kyôko Kishida), som bjuder på mat och husrum för natten. Dagen efter lämnar vår lärare lite cash på bordet, tar på sig ryggsäcken, säger sayonara och drar hem. Men det går inte alls. Repstegen är borta. 

Nu är han alltså fången på botten av en grop där han tvingas att skyffla sand med sin sällskapssjuka kvinna. Det rinner konstant ner sand över deras hus, sand som letar sig in under kläder, i maten, i sängen, överallt. Så bara för att kunna vara där de är så får de på sisyfosmanér skyffla, skyffla och skyffla. Mot att de skyfflar sand i lådor som sedan säljs till cementfabriken och att hon gör smycken så får de vatten, mat och lite cigaretter. 

Men för varje sandlåda de skyfflar så rinner det minst lika mycket över dom, hela tiden. Här finns det en ganska uppenbar existentiell metafor för vad livet kan vara ibland. Man gör det man ska, man köper en ugn, man gör en jobbuppgift men för varje avklarat kryss så kommer det fler och fler saker att ägna sig åt. 

Kubler-Rossmodellen beskriver hur en människa hanterar sorg eller stora förändringar i sitt liv. Den består av fem stadier: 

Vår stackars lärare går igenom alla stadier i botten av sin grusgrop och sin nya slavstatus. Han försöker förgäves förstå sitt nya liv och gå igenom olika sätt att ta sig därifrån. Relationen med kvinnan, som förblir namnlös, blir också något sexuellt-destruktivt. Hon har varit ensam så länge vilket gör att han blir allt för henne, hon har också, för länge sedan kommit till sista stegen i kurvan "acceptence" och är mer ute efter att göra livet lite bättre, hon drömmer främst om en radio så de kan hänga med i nyhetsflödet - trots att det känns ganska så meningslöst att göra det i deras läge. 

Just dynamiken mellan karaktärerna och sanden gör filmen fascinerande och sorglig. Han vrider och vänder på sin situation medans hon verkligen har landat där hon är med det livet hon har. 

Entomologist Niki Jumpei: I don't get it. Doesn't all this seem pointless to you? Are you shoveling sand to live or living to shovel sand?

Woman: I know it's not as fun as Tokyo.

Entomologist Niki Jumpei: I'm not talking about Tokyo!

Woman in the dunes är verkligen en av mina favoritfilmer, den är både drömsk och bittert realistisk. Fotot är otroligt bra med många, nästan meditativa eller hotfulla skildringar av den envisa sanden som söker sig ner överallt, från kropp till själ.