#383 Brute Force

Brute Force eller Med våldets rätt, 1949. Regi av Jules Dassin, Manus av Richard Brooks efter en berättelse av Robert Patterson

The Shawshank redemption eller Nyckeln till frihet brukar ligga på topp då folket ska rösta fram sina filmfavoriter. Vi har där en oskyldig och mild man som genom list och kamratskap lyckas ta sig ut ur fängelset. Väldigt svart-vitt upplägg med ett happy ending - trevlig tittning men kanske men kanske lite väl idealistisk i sitt upplägg. Brute Force är inte heller en monotom verklighetsskildring men vill åtminstone berätta mer om fängelselivets meningslöshet och de våldsamma villkor som gäller. Filmen gjordes ett par år efter utbrytningsförsöket från Alcatraz (som kallas för The battle of Alcatraz)-där fem dog och ett flertal skadas. Men varför försöker man sig på att fly från ett fängelse, trots alla risker och den stora risken att skadas, dö eller råka illa ut på andra sätt? Jo, Brute Force berättar om vardagens förnedringar, isoleringen, våldet från fångar och vakter, de brustna drömmarna och den meningslösa väntan på att man kanske, men antagligen inte får en parole hearing eller att besöken ska tillåtas släppas på igen. Livet, kärleken och ens...liv finns ju bara utanför murarna och när nu dom som bestämmer verkar gilla längre straff så faller hela ens liv ihop. Så när man inte har något att förlora så kan man ju lika gärna satsa på en liten, avlägsen möjlighet till rymning?

Men att planera en rymning på en plats full med trasiga människor som dessutom lätt kan lockas till att skvallra är klurigt. Tur då att gruppen leds av den sammanbitna Joe (Burt Lancaster). Tillsammans med sina cellkamrater planerar de sin flykt, med fokus på flykt, inte så mycket kring vad som ska hända sedan mer än ganska rosiga bilder av romantiska återföreningar med diverse damer. 

På fängelset jobbar också en läkare som ofta träffar fångar och på något sätt förstår situationen men han är för gammal och trött för att riktigt göra något åt det, vilket också visar situationens hopplöshet. 

Filmen visar en fin balans mellan karaktärernas lite tuffa exteriör och ganska sköra inre liv. Jules Dassins första stora franska succé Rififi handlade om en intrikat juvelkupp och prison break filmer är ju väldigt lika i stilen; det är planering, farligheter och spänning. Brute Force är kanske inte lika franskt charmig med tar igen det med en hårdkokt noirstämning. Good stuff indeed. 

#381 La Haine

La Haine eller Medan vi faller, 1995. Manus och regi av Mathieu Kassovitz

Relationerna mellan "orten" och polisen är tyvärr ett ganska aktuellt tema, och här är den lika skör som Trumps ego. Poliser stormar platser och beter sig drygt vilket förortsfolket svarar med stök och kravaller. En ung man, Abdul, har precis blivit gripen då filmen börjar. Under förhör har han blivit så misshandlad att han kämpar för sitt liv vilket våra tre protagonister har hanterat genom att delta i upplopp och stjäla en polismans pistol. 

Världsbygget i La Haine är imponerande. Fattigdom, våld och kriminalitet är överallt.Vinz (Vincent Cassel) har pistolen och har bestömt sig för att skjuta en "gris" som hämnd om Abdul dör. Hans kompisar Hubert(Hubert Koundé) och Said (Saïd Taghmaoui) är också sura men Hubert är mer inriktad på att lämna förorten och Said är mer inriktad på tjejer. För att inkassera en skuld tar de sig till staden, en magisk plats där poliserna säger monsieur och klubbarna är eleganta, men också en plats där man som förortsperson inte blir insläppt och efter ett tag blir jagade och torterade av polisens specialtrupper. 

Hatet finns, men också en massa trams - vilket är härligt i sig. Trions dynamik är skön och deras motgångar är verkligen inte bara samhällets fel utan också deras oförmåga/ovilja att försöka passa in i kontexter där de blir inbjudna. På det sättet får man inte heller någon särskilt hoppingivande känsla av om bara samhället gjorde lite si eller så, så skulle allting bli bättre, skyttegravarna är för djupa - distansen är för stor. Starkast i trion är verkligen Vincent Cassel som Vinz, han ser avig och arg ut, han är avig och arg och han hamnar konstant snett i sin relation med omvärlden. 

Svenska titeln då: Medan vi faller? Jo i filmen berättas det ett par gånger en historia om en man som ramlar ner från ett höghus. På varje våning hör de honom säga typ "än så länge går allt bra!"- Historien är en slags huvudmetafor för hela berättelsen och därför tycker jag svenska titeln faktiskt funkar helt Ok. 

Regissören Mathieu Kassovitz vann priset för bästa regissör i Cannes och bästa film vid César för La Haine, vid bara 27 års ålder. Filmen slog ner som en bomb och många poliser blev upprörda vilket bland annat lede till att en stor grupp poliser stod med ryggen filmteamet i samband med premiären(vilket ju blev bra gratisreklam för filmen).Som film betraktat fick Medan vi faller en ganska stor påverkan på samhällsdebatt både kring polisen och orten. Kassovitz:

“That movie changed a lot of people’s lives. I met people who became policemen or lawyers because of the film. That’s why we are releasing it again, because it’s a movie people can relate to. It’s what you’re looking for when you make a political film. People are more than just entertained.  My memories stem more from the audience than from the movie itself. The way it was received and the way people see it today. Either they were from the projects and it changed their way of looking at a problem. Art can really help with that. On a political level, it gave the kids from the suburbs a certain strength. It also gave cops another angle at looking at those kids. Many people were inspired to produce new work."

Efter filmen så har Kassovitz aldrig riktigt lyckats få någon till succé trots ett antal stora satsningar i både Frankrike och Hollywood (Babylon AD gick inte direkt så bra)

Precis som sin största inspirationskälla "7 vågade livet" så är filmen både personlig och monumental samtidigt. Klart roligare och mer intressant att titta på än Eiffeltornet...

#380 The naked city

The naked city eller Storstad, 1948. Regi av Jules Dassin, manus av Albert Maltz och Malvin Wald, efter en story av Malvin Wald

“There are eight million stories in the Naked City,” börjar filmen och det är ganska tydligt att detta inte bara är en deckarfilm utan också lite av en storstadssymfoni. Filmen spelades in på plats i New York vilket ger en lite mer äkta ton till upplägget. På ett ganska organiskt sätt rör den sig mellan innerstad och förort, fattiga och rika, lyxkvarteren och hamnen. Allt är inspelat på plats i polisstationer, lägenheter och trasiga bakgator - men mitt i allt finns det en död blondin vars mord ska klaras upp av den erfarna, charmiga och lite cyniska Lt. Dan Muldoon(Barry Fitzgerald) och nybörjaren Frank Niles (Howard Duff). I synnerhet Barry Fitzgerald är en fröjd med sin irländska charm, vassa intellekt och coola erfarenhet. 

Själva temat att det finns en massa berättelser i staden, nu följer vi denna - vävs ganska fint in i handlingen. Karaktärer som är misstänkta, halvskyldiga, som ljuger eller skvallrar liksom påverkar varandra med sina predikament och egna tillkortakommanden. En mörk händelse uppstår kanske inte alltid isolerat utan kan vara konsekvensen av ett flertal olika berättelser som liksom sammanstrålar. Filmen kallas för en Noir och visst det är deckare, mord och farliga kvinnor men stilen i sig tycker jag också liknar neorealism eller kanske en storstadssymfoni (den svenska titeln på filmen blev faktiskt Storstad). 

Så, ett mord alltså. För att lösa mordet så följer poliserna tusen falska tips, går runt i cirklar med knappt ett halmstrå för att kanske få en liten hänvisning till ett eventuellt nästa steg. Även om slutet är dramatiskt så blir de framgångarna som kommer mer resultat av ett envist gnetande än av någon genialisk idé vilket åtminstone jag tyckte var sympatiskt. 

Charmig, spännande och vacker. Visst har många element i The Naked city blivit stapelvara i senare tv-deckare men allt görs här så bra att jag bjussar på en: 

#379 The burmese harp

The Burmese harp, 1956. Regi av Kon Ichikawa, manus av Natto Wada efter en novel av Michio Takeyama.

Ytterligare en film om japaner i slutet av andra världskriget. Här följer vi en pluton djupt inne i Burma. De är på gott humör, de sjunger och akompanjeras av en av soldaterna(Shôji Yasui) som är en hejare på att spela harpa. Efter att ha blivit omringade av brittiska soldater så börjar de sjunga och spela, britterna gör också det (oh, the power of muuusic), och vips är kriget slut. Gänget hamnar på fångläger och deras harpspelare får som uppdrag att få en grupp japaner att ge upp. Tyvärr vägrar dom och dör, soldaten flyr iväg och blir omhändertagen av en munk. Han snor munkens kläder (lite taskigt) och försöker ta sig tillbaka till sina kompisar i fånglägret. Men sedan händer något. Han hittar lik, ganska många, på ganska många olika ställen. Japaner ligger liksom som halvruttna klumpar bakom träd, i diken eller i en bergsreva. Då händer det något med honom, och han går från att vara en fejkmunk till att bli en riktig munk. Han bestämmer sig då för att bagrava alla döda. 

Hans soldatkompisar vet inte var han var och blir allt mer besatta av att ta reda på vad han tagit vägen. Sådär fortsätter det, det är begravningar, det är soldater som vill hitta sin kompis. Jag får egentligen ingen större förståelse bakom folks inre motiv eller utveckling så jätteengagerande blir det aldrig. Sedan är detta en typisk 90 minutersfilm som man lagt till 40 minuter till, vilket gör att tempot blir mer för segt och att samma scener återkommer med ganska små variationer. 

Det finns något slags budskap här om krig, försoning och olika sätt att bygga upp ett land efter en moralisk och militär backlash som Japanerna garanterat upplevde i slutet. Själv blev jag inte så gripen utan snarare lite uttråkad vilket ju inte är ett bra tecken. 

The Burmese harp blev dock väldigt uppmärksammad och omtyckt när den kom, den blev Oscarsnominerad som bästa utländska film och var med och tävlade om guldlejonet. Men för mig blev det en: 

#378 Fires on the plain

Fires on the plain eller Nobi, 1959. Regi av Kon Ichikawa, manus av Natto Wada efter en roman av Shohei Ooka.

Krigsfilmer i sig bruka ofta följa soldater som ska göra farliga uppdrag som att spränga en bro, rädda någon (kanske Private Ryan) eller ta en kulle. Krigets galenskaper har också visats upp i många sammanhang såsom i Kubricks Paths of glory, Klimovs Come and see eller för all del i Almans Mash.  Här har vi dock en total avsaknad kring vad som i vanlig mening menas med krig, utan vi följer en japansk soldat, Tamura (Eiji Funakoshi) som blivit utkastad från sin pluton då han fått tuberkulos. Efter att sjukhuset blivit bombat så liksom driver han runt bland alla utslagna och ensamma förlorare som den japanska armen har blivit. Filmen utspelar sig i Filipinerna i mars 1945, och läget där verkade inte särskilt muntert. Japanerna är sjuka, bokstavligen utsvultna och saknar helt kontakt med någon som helst ledning. Soldaterna säljer allt de har, de dör i drivor av sjukdomar eller bomber. Inte under hela filmen avlossas det något skott mot amerikaner utan kampen handlar mest om att överleva. Inte mycket till kamp är det heller, de flesta har regenererat till ett slags vandrade grönsaks-status där de mest bara står, går, dör eller sitter utan varken någon större mening eller mål. 

Tamura har fått order om att lägga in sig på sjukhuset och om det inte går så ska han begå självmord med sin handgranat. Men orders i detta läge verkar inte så många bry sig om, och det gör inte Tamura heller utan letar runt efter mat som alla andra. Filipinerna har ju som bekant viss lokalbefolkning som folk lite håglöst verkar skjuta till höger och vänster, inte direkt utav grymhet utan snarare utav någon slags utmattad förvirring. Det blir därför inte helt förvånande då även dem börjar skjuta soldater vilket blir en ytterligare källa till tråkigheter. 

Hur ska man ge upp på ett bra sätt då? Ska man vifta med vita flaggan, nja - dom verkar ju bli skjutna både framifrån och bakifrån så Tamura ger upp på idéen utan bara håller sig på landsbygden. 

Så Fires on the plain var både intressant och stundtals gripande. Den är en tvättäkta feel-bad film utan några större trevliga avbrott. Det är död av både liv, värdighet, religion och lojalitet. Den är fin men kanske också lite enahanda. Det blir en stark: 

#377 When a woman ascends the stairs

When a woman ascends the stairs eller Onna ga kaidan wo agaru toki, 1960. Regi av Mikio Naruse, manus av Ryûzô Kikushima. 

Filmen cirkulerar kring änkan Keiko (Hideko Takamine) som är en slags matron för en bar(baren i sig ägs av en avkastningssugen man) i Ginzadistriktet i Tokyo. Barerna i trakten är till för rika män som ska dricka dyr whiskey samtidigt som barens kvinnor flirtar, skämtar och allmänt försöker få dom att bli glada (och dricka mer Whiskey). Jobbet ger god inkomst men utgifterna är ganska rejält saftiga dom med, man ska lukta gott, man ska ha en stilig kimono, man ska inte ge slum-känsla. Stackars Keiko sliter häcken av sig och drömmer om ett friare liv, kanske med en egen bar. Och med en verksamhet som den hon har så finns det många män som sponsra henne men inte heller i Ginza finns det något man skulle kalla för en "Free lunch". 

Keiko mår sämre och sämre, alla behöver pengar av henne och drömmen om ett eget ställe verkar allt mer avlägsen. Hon känner dessutom att livet är i ett vägskäl, man kan fortsätta med ett stressigt barliv eller försöka gifta sig. Tyvärr visar sig männen i hennes närhet vara lika duktiga bullshitters som henne vilket leder till ett antal besvikelser. 

Varje dag då hon tar trappan upp till jobbet känns jobbigare och jobbigare. Att småskämta med och charma skitstövlar tar sin insats av en själ. Just här, i den vardagliga kampen att ta sig loss balanserat mot kortsiktiga behov hos behövande i familjen finns lite av filmen hjärta. Hideo Takamine är verkligen kanon som Keiko och man får en del av smärta även i dialoger som på ytan bara är charmiga och trevliga. 

When a woman ascends the stairs är inte särskilt munter, det är onekligen svårt för stackars Keiko att få familjerelationerna, kärleken, karriären och ekonomin på fötter. Men någonstans i allt finns det också ett hopp och en värdighet som stärker upp. Fin fint!