#376 49th Parallel

49th Parallel (UK) eller The invaders (USA) eller Flykten (Sverige), 1941. Regi av Michael Powell, Manus av Emeric Pressburger och Rodney Ackland.

"first we will take zis village, zen Europe and tzen tze Wörld!"- Nazister är verkligen jordens avskum men det är svårt att säga något annat än att de är ypperliga filmskurkar. Här har vi dock nazister lång borta från hemmaplan, som ett ubåtsteam som sänker båtar i Stilla havet utanför Kanada. Några måste ta sig upp på land för att fixa supplies då ubåten blir anfallen och sjunker. Så en liten grupp nazis är fast, i kalla Kanada. Dags att ge upp? Icke! Führern har ju sagt att man alltid ska kämpa och aldrig ge upp så de tar sig fram till en jaktstuga och tar tre gisslan. Och inte vilka gisslan som helst, utan självaste Johnnie (Laurence Olivier som spelar en härlig fransk trapper,) han har med sig sin inuitguide och en annan farbror som inte var så jättespännande. Här stöter filmen dock på lite problem, för visst är nazisterna onda och Laurence Oliviers fransman modig och bra, men Inuiten tyvärr bekräftar alla tänkbara fördomar som nazisterna (öppet) och våra engelska filmmakare (lite mer undermedvetet) har. Inuiten är nämligen superkorkad och rör sig och pratar som Janne Långben. Inte så snyggt. 

Nazisterna tar sig vidare i en lång kamp för att fly hem igen. En längre stund är de på något slags tyskt Amishläger där de försöker hålla Hitlertal för att få med befolkningen i den stora tyska kampen. Den första versionen av tyskarnas tal handlade om svarta undermänniskor, men det fick klippas bort då man tyckte det vore olyckligt om publiken i amerikanska södern fick höra att nazisterna hade samma värderingar som dom, dåligt för nationella sammanhållningen. - Vilket ju var ganska obehagligt. 

En efter en blir de dödade eller gripna, en av nassarna börjar tvivla på om hela grejen egentligen är så himla bra, men han blir raskt avrättad av de andra. 

Mot slutet stöter de på Philip Armstrong Scott (Leslie Howard) som är en antropolog som skriver en bok om indianerna. Scenerna men honom är ganska kul då han liksom ser på allting från ett antropologiskt perspektiv och raskt dyker filmen ner i smårasistiska marker igen då hans syn på indianer (djur) förefaller vara någon slags, för publiken, objektiv sanning. 

Filmen var underhållande som tusan och var nära ett absolut toppbetyg. Men i eftertanken så kändes vissa delar som jag tar upp ovan som lite ofräsha. Men likväl får den en: 

#374 Bicycle thieves

Bicycle thieves eller Ladri di biciclette eller Cykeltjuven, 1948. Regi av Vittorio De Sica, manus av Cesare Zavattini, Oreste Biancoli, Suso Cecchi D'Amico, Vittorio De Sica, Adolfo Franci, Gerardo Guerrieri och Cesare Zavattini, baserad på boken av Luigi Bartolini.

Om man nu ska översätta en titel till svenska så får man inte göra så här. Originaltiteln: Ladri di biciclette är i plural, det ska vara Cykeltjuvar och inte Cykeltjuven. Basta! Gult kort till svenska distributören.

Denna film är ju ett sånt där "mästerverk" som alltid brukar komma högt på listan över bästa filmer genom tiderna, så utrymme för besvikelse finns där som en våt filt(jag är lite av en glaset halvtomt-person). Nu hade jag sett denna och mindes den som fin men det var för en mindre evighet sedan...

Filmen är ju ärketypisk neorealististiskt med amatörskådespelare, enkla miljöer och en pover arbetarklass. Men det var på väg att bli något helt annat då Cary Grant var på gång att spela huvudrollen, men då De Sica vägrade så bestämdes det att det skulle bli Henry Fonda. Fonda fick inte till det och De Sica valde då att köra med amatörskådespelare för hela slanten. Det är ju ett grepp som ofta kan slå fel(se nästan alla barnskådespelare från senaste årens julkalendrar), men här stod alla stjärnorna rätt och aktörerna är hur bra som helst. När man jobbar med amatörer så ska man ju helst  inte låta dem vara något helt annat än sig själva, Och huvudrollen Antonio (Lamberto Maggiorani) var just en stressad arbetare vars liv inte låg så långt ifrån karaktären han spelade.

Antonio är alltså arbetslös och desperat. Äntligen får han ett jobb för staden som affischerare. Jobbet kräver dock en cykel, så han pantsätter familjens alla lakan för att få lite Lira som han kan använda för att få ut sin cykel från en annan pantbank (Antonio har vad man brukar kalla för en "ansträngd ekonomi"). Men det är inte bara Antonio som är i trubbel, gatorna verkar fulla av desperata fattiga människor som kämpar för att hålla svälten stången. Så ett jobb, för staden, med en sjyst officiell hatt han får ha på sig - Antonio är överlycklig. Han är rak i ryggen (Jordan Peterson hade approved), han ser myndig ut och han sätter upp sina affischer så gott det går. Titeln på filmen lovar dock lite problem. Mycket riktigt blir han bestulen på sin hoj vilket leder till en desperat desperation. En Cykel är inte bara ett fortskaffningsmedel utan också en trappsteg upp kring levnadsvillkor vilket Rosling pratade om här. Så Antonio och sin son Bruno(som spelas fantastiskt av Enzo Staiola) vandrar Rom runt och letar frenetiskt efter cykeln. De får upp spår men hamnar till slut i en situation som känns rätt så körd.

 

Slutet blir än mer sorgligt där Antonio inte bara är cykellös utan också tappar sin stoiska stolthet som han bär genom livet. Ladri di biciclette är otvetydligt en fantastisk film. Den är gripande, sorglig och sätter lite perspektiv på mitt ganska bekymmerslösa liv. Fotot är fint, tempot är lagom och skådespeleriet är helt fantastiskt. 

#375 Green for danger

Green for danger, 1946. Regi av Sidney Gilliat, Manus av Sidney Gilliat och Claud Gurney, efter romanen med samma namn av Christianna Brand.

Grönt för fara? Nja, i detta fallet så utspelar sig dramatiken kring doktorer och sjuksystrar på ett sjukhus i norra England och de har ju ofta gröna kläder vilket man får föreställa sig i denna svart-vita mördarletar-fest. Då filmen utspelar sig i den tidigare delen av kriget så är Storbrittanien lite på defensiven, tyska V1- bomber fälls lite här och där och en eftermiddag kommer den lokala brevbäraren inrullandes på bår efter att blivit skadad trots att han var i skyddsrum vilket ju var oturligt. Läkarna börjar söva ner honom inför operation men efter en stund dör han oväntat. Mystiskt indeed. Likväl ses det som en olycka, åtminstone tills en sjuksyster-whistleblower avbryter sjukhusets julfest med att ropa mord! Hon springer därifrån innan hon avslöjar mer, vilket var lite olyckligt då hon raskt själv blir mördad. 

Nu är det verkligen ett odiskutabelt mord och polisen kopplas in. Entré för den charmiga Inspector Cockrill (Alistair Sim) som på klassiskt detektivfilmsmanér hittar en massa misstänkta med ett tjog olika motiv. Det är klassiskt Agatha Christie eller Knives out känsla för hela slanten, och det är precis så underhållande som man hoppas på. Doktorerna och systrarna har en massa skumma relationer med varandra och någonstans har vi också en nazist (som faktiskt är oskyldig #firsttime). 

Det går ju inte att komma ifrån att många brittiska filmer från 40- och 50-talen har en viss charm. Det är höjda ögonbryn, oklanderliga dialekter välekiperade skådespelare. Visst var det väldans få filmer som bjöd på lägre samhällsklasser eller andra etniciteter men det glömmer man snabbt bort när man tittar på Green for danger...