#367 The haunted strangler

The haunted strangler eller Grip of the Strangler, 1958. Regi av Robert Day, manus av John Croydon och Jan Read

I huvudrollen har vi en SJW, James Rankin(Boris Karloff) som är en slags jurist som kämpar för svaga utsatta människor. Nästa case handlar om att rentvå en misstänkt mördare som hängdes för 20 år sedan. Objektivt sätt finns det säkert viktigare saker att fundera på men just detta case verkar fascinera vår protagonist oproportionerligt mycket. Han letar ledtrådar och kollar in platser där morden ägde rum, och fortfarande befinner sig filmen i en välbekant detektivkontext. Ganska bra detektivkontext till och med, spår tas fram och bilden av en ganska slarvig rättegång växer fram. Trots sin väna frus uppmaningar så blir han mer och mer investerad i vad som händer och hittar en misstänkt man som på något konstigt sätt försvann efter avrättningen. Nu blir de spoilers här, men affischen spoilar ju detta mer eller mindre. För mördaren kanske är---- han själv? Mycket riktigt får han galenskap och spasmer som följs av minnesförluster. Galenskapen är av det lite extrema strypa-och-hacka-unga-kvinnor-slaget. Efter en del förvirring så måste han till slut konfrontera sin inre Mr Hyde och gå till polisen med sanningen. Polisen verkar dock skeptiskt och tror att han bara är utarbetad. Nu tvingas han, tragiskt nog, att spela galen även när han inte är det för att bli satt bakom lås och bom. Men när det väl lyckas så får han ett återfall och galna Rankin är superstark och listig. Dessutom så har han en gammal gaslampa i sin cell, jag är ingen kriminolog eller så men att ha öppen eld i celler för "the criminally insane" verkar lite osmart, och än mer så ge dom halmmadrasser. 

Brittiska poliserna är överlag inte riktigt mogna sin uppgift i denna film. De får liksom ganska enkla jobb som att vakta en dörr vilket de misslyckas kapitalt med. Slutet på filmen blir därför ganska blodigt men det är precis så som den galna sidan av Rankin vill ha det. 

Den ogalna sidan blir däremot jätteledsen och frustrerad, och det kan man ju förstå. Här tycker jag filmen lyckas bra med att skapa och visa stackars Rankins frustration och ångest. Andra halvan av filmen är faktiskt en effektiv ångestfest och det tackar man ju aldrig nej till.

Ångestframkallande och spännande, jag gillar't! Dagens Halloweensurprise får en:

#366 The Atomic Submarine

 The Atomic Submarine, 1959. Regi Spencer Gordon Bennet, manus av Orville H. Hampton

Vad som var kul med 50-60 talsskräckisar var just hur tidsandan var så otroligt påtaglig. Det är onda ryssar, det är ryndracet eller som här atomubåtar. Vad som var trist var att många av de amerikanska dussinskräckisar var så oläskiga, och faktiska ganska långtråkiga. Man hade helt enkelt varken budget eller idéer för att göra hela filmen kul att titta på, utan lade allt krut på sista kvarten se exempelvis The Blob, Fiend without a face eller First man into space. Visst finns det undantag som fin-fina Night of the hunter och Dracula ska ju också vara bra men visst finns det en trend. 

Här har vi i alla fall en ubåt, en atomubåt dessutom som ska utreda mystiska båtsänkningar vid nordpolen. Det hamnar på jakt efter ett mystiskt underjordiskt tefat som liksom hela tiden försöker gå till attack och sedan fly iväg. Är det utomjordingar, ryssar eller något annat, mystisk är det ivarjefall. Men besättningen är modig och går till attack och på slutet bordar de det mystiska skeppet. Då blir den här sega historien lite roligare med en skurk som ser ut som en klubba med ett fastklistrat öga. Tyvärr skapar effekterna inte så mycket spänning utan mer något som liknar moderskänslor. Jag tänker på en massa söta praktikanter som lekt med Papiermache och mossa för att göra alla tacky grejer på skeppet, dom är ju så duktiga! Fast mest duktiga-för-att-vara-underbetalda-praktikanter mer än quit-your-day-job duktiga. 

 Atomgrejen då? Att få in lite atom i filmen var verkligen en sistaminuten grej. Det finns i titeln och ibland tittar karaktärerna på en radioaktivitetsmätare på väggen och säger "The radioactivity is going up" men i övrigt så är detta en ubåtsfilm och inte en atomubåtsfilm. 

Vad som var bra med filmen var att den var kort, bara 105 minuter, men vad som var dåligt med den var att 105 minuterna kändes som så mycket mer. Efter en stunds tittande var jag säker på att jag tittat minst 105 minuter men då jag kollade på var det visst bara 41 minuter och det säger ju något...

Så, kul sista kvart men i övrigt forget-about-it. 

#361 The Beales of Grey Gardens

 The Beales of Grey Gardens, 2006. Regi av Albert Maysles och David Maysles

1973 blev bröderna Maysles inbjudna av släkten Beale för att dokumentera den egensininga duon Edith och eh Edith (med smeknamnet Big Edie). Bröderna kom in i en vansinnig värld av skräp, societet, gamla pengar och egensinniga karaktärer. Så, efter den korta inspelningen bestämnde de sig för att detta måste bli en hel dokumentärfilm, så två år senare var de tillbaka med fler kameror, film och tid att sätta sig in i kvinnornas liv. Filmen, Grey Gardens, blev en hejdundrande succé. Men filmen skapade också en hel del kritik mot bröderna, kritik som gick ut på att de utnyttjat några sinnessvaga kvinnor. Men kvinnorna själva var inte bittra utan glada, Edith d.y. startade upp en Cabaretshow som hon spelade för sin stora skara fans. 

2002 dog Edith och Mayslesbröderna bestämnde sig för att klippa ihop de bästa klippen som inte kom med i filmen. Filmen The Beales of Grey Gardens får därför samma struktur som den tidigare. Det händer inget speciellt under filmen utan den bärs helt och hållet upp av karaktärerna. 

Men då de bästa scenerna naturligtvis kom med i den första filmen så borde denna ha en "For serious fans only"-sticker på sig. Det är nämligen ganska mycket filler mellan de roliga partierna. Och mycket av det annorlunda livet de lever, Edith d.ä. ligger exempelvis alltid i sin sjukt smutsiga säng och äter glass, har man ju sett tidigare, eller att de matar tvättbjörnarna som bor på vinden. Men inget kan ta ifrån att de är härliga karaktärer och en hel del småtrevligt kommer ändå fram genom filmen som när Edith d.y. låter astrologi styra hennes kärleksliv tills hon kommer på att hon är katolik eller då hon reder ut hur hon vill ha sitt kärleksliv: 

Edith 'Little Edie' Bouvier Beale: ...But ever since then, I've had this desire, you know, to find someone that I like. I mean, not just one, but two. Now, I'm not talking about the group travel they do nowadays in the space age. You know, my aunt, she's a widow, and she went with seven other widows. Now, I don't mean that kind of stuff. I mean really to have fun! You know. Not with one, but with two! And I don't mean women either!

 

Kvinnorna är en ganska intressant mix av egensinniga fånga dagen människor och reliker från en annan tid. De sjunger gamla visor, de pratar om gamla bekanta som de inte sett på evigheter, de verkar på något sätt helt avkopplade från sin omvärld och sin samtid. 

Lite småputtrig och småtrevlig men The Beales of Grey Gardens är också ganska långrandig och händelselös. Mayslesbröderna borde släppt denna som ett halvtimmes extramaterial till första filmen, det hade varit perfekt. Nu blir det däremot ett ganska starkt:

#362 Border radio

  Border radio, 1987. Regi och manus av Allison Anders, Dean Lent och Kurt Voss

Enligt boken med samma namn av Gene Fowler och Bill Crawford  (en bok som filmen alltså inte är baserad på) innebär Border radio:

Before the Internet brought the world together, there was border radio. These mega-watt "border blaster" stations, set up just across the Mexican border to evade U.S. regulations, beamed programming across the United States and as far away as South America, Japan, and Western Europe.

Fenomenet i sägs berörs inte här men filmen befinner sig konstant i gränslandet mellan USA och Mexico, och det spelas konstant högljudd radiomusik hela tiden. Border radio i sig handlar om rockmusiker på gränsen till missbruk eller på gränsen till försörjning och/eller vuxenlivet (trots att deras ålder i år redan är där,). Strukturen i filmen är ganska lös. En hel del dialoger är ganska off-topic och kan handla om The Clash eller gitarrer eller mystiska böcker. Just de popkulturella observationerna som ibland kommer fram känns väldigt mycket som inspirationskällor till Tarantino. Huvudkaraktärern har dessutom en dialog med en plastElvis vilket känns ganska så likt True Romance där huvudkaraktären också pratar med en Elvis som inte riktigt är där...Efter att ha blivit bränd av amerikansk independent ganska många gånger så förväntade jag mig krystat quirky collegeungdomar som röker weed - men icke. Border radios hjältar känns klart mer intressanta. 

I centrum är det främst Lu (Luana Anders) som förgäves försöker hitta sin musikermake som verkar ha sjappat. Hon ligger lite håglöst med deras roadie och skriver bra recensioner på hennes mans skiva för att den ska sälja bättre, men det går inte att komma ifrån-> De har en dotter tillsamman så han måste hittas. Själv är han söder om Mexicogränsen och hittar sig själv som ett klyschartat manligt geni. Senaste skivan han gjorde var egentligen ganska oinspirerad, men har tydligen sålt bra ändå. Mannen och hans kompisar är dessutom jagade för de har snott pengar och en mystisk bok av en arrangör. Roadien förresten är både lite av en asshole och en fanboy:

Chris: Well, yeah. I’m the roadie, but I. . .I do a lot more than that. I, uh. . .I mean, I. . .I do a lot more than just set up equipment and stuff. I’m like a. . .Well, I’m more what you call a hands-on roadie. I’m basically Jeff’s right-hand man. And when he needs advice or somethin’, he comes to me. And. . .You know, like when he has trouble with Dean or something like that. Yeah, when Jeff’s up there onstage, it’s like a. . .It’s like a part of me is up there with him 

Man: Do you get paid?

Chris: Nah, I do it for rock. Rock’s much more important than money. It’s like a statement.

Man: A statement of what?

Chris: Well, it’s. . .Uh. . .I don’t know. It’s. . .It’s, uh. . .Well, it’s like when guys are rockin’ out onstage, you know. . .and they’re. . .they’re doin’ what they want and bein’ cool. That’s a statement.

Man: Well, how do you support yourself?

Chris: Well, that’s extraneous information. (Han har en rik pappa som löser det...)

 

Ja, Border radio var faktiskt ganska trevlig. Den var lite subversiv, lite rolig, lite spännande och intressant hela vägen. Jag slår till med en: 

#365 First man into space

First man into space, 1959. Regi av Robert Day, manus av John Croydon, Charles F. Vetter och Wyott Ordung

1961 blev Jurij Gagarin den förste människan i rymden. Det måste ha varit jättespännande och kanske även mer så om han hade sett denna dystopiska film före han flög upp. För First man into space som gjordes ett par år före den riktiga rymdresan visar en ganska dyster bild över hur rymdäventyret kunde sluta. Annars är set-upen ganska bekant från andra amerikanska filmer, vi har piloten som är en talangfull och risksökande kille och hans motpart på ground control som tycker det viktigaste är att följa reglerna. Här är dom dessutom bröder vilket ökar dramatiken. Den vilda brodern bestämmer sig under en testflygning att bara skita i säkerhetsreglerna och flyger upp i himlen . To space! Han liksom vänder en bit upp och försöker ta sig tillbaka. Det kommer dock meteoritdamm och till slut blir det någon slags krash. Oh, no. 

Allt som inte dödar härdar säger ju folk ibland och här både stämmer det och inte. För vår favoritpilot dog inte, men han verkar bytt ut sin hud mot stendamm. Hans attityd verkar också gått från glad och äventyrlig till arg och blodtörstig. Jätteblodtörstig. Och jätteförvirrad. Medans polisen, militären och hans flickvän försöker hitta honom så dricker han blod från kor, en blodbank, från poliser och från en stackars tjej på väg hem från jobbet. Varför då? Jo för att kosmiska strålar och metabolism och eh, det var krångligt och ganska så sökt. 

First man into space är alltså lite av en B-film. Det finns tydliga inspirationskällor till den första generationen av monsterfilmer såsom Frankenstein eller Creature from the black lagoon. Vad som gör denna film extra kul är just att den så tydligt anspelar på rymdhetsen mellan USA och Sovjet - och på den naturliga osäkerheten på om rymden ens var en möjlig plats att vara på. 

Söt och ganska underhållande. Trots (eller tack vare) den uppenbara b-filmskänslan så når den upp till en hedervärd:

#360 Symbiopsychotaxiplasm: Two Takes by William Greaves

Symbiopsychotaxiplasm: Take One (1968) och Symbiopsychotaxiplasm: Take 2 1/2 (2005), regi och manus av William Greaves.

Två filmer till priset av en kan låta lovande och här får man verkliga valuta för pengarna, om man gillar psykosociala diskurser i en filmkontext det vill säga. Själv är jag inte jättepå...

Första Symbiopsychotaxiplasm är onekligen svår att definiera. Det är en till största delen en dokumentär kring en filminspelning där regissören ganska tafatt försöker spela in en scen med en massa olika skådespelare. Tagningarna bryts ofta av tekniska skäl och "kanske vi borde spela in scenen bakom det där trädet istället?". Tiden går och skådespelarna börjar tröttna. Filmteamet tröttnar till slut de med, de liksom börjar filma sig själva medans de talar skit om hela inspelningen och regissören. Regissören verkade, kanske, ha de som plan - och klippte ihop allt detta till en film som gjorde stor succé i experimentfilmens lilla värld - när den väl fick premiär. För filmen fick vänta länge på premiären. William Greaves åkte ner till Cannnes 71 för att sälja in filmen, men då den inte kom med i festivalen så lade han filmen på vinden tills han grävde fram den till en specialvisning 1991. 

Steve Buscemi har den tydligen som favoritfilm och som inspiration till sin roll i indieklassikern Living in oblivion. För mig var dock filmen ganska oinspirerande och inte särskilt insiktsfull. Annorlunda behöver liksom inte vara samma som bra. Det hade ju varit roligare om filmteamet hade gjort något mer än att bara gnälla kring att regissören inte riktigt vet vad han håller på med- det är ju liksom samma diskussioner som en miljard kontorsarbetare har på sina arbetsplatser. 

Symbiopsychotaxiplasm: Take 2 1/2 är kanske lite lättare att definiera. Första tredjedelen visar de bitarna som klipptes bort i ettan, som främst består av ett par som gör scenen igen (Yay!...) Här var jag på riktigt dåligt humör. Andra delen på filmen utspelar sig på en filmfestival där William Greaves visar filmen och alla bara beskriver hur viktig och bra den är. Tredje delen av filmen handlar om en fortsättning av scenen för 30 år sedan, där hans gamla skådespelarpar återförenas. Det funkar sisådär tills de anställer en skådespelarcoach som liksom försöker få fart på aktörerna. Till slut så går det nästan för bra då det blir tårar och improvisationer som gör att den ena frågar löpande om det är karaktären eller skådespelaren som gormar åt henne. Den delen var faktiskt intressant

Bara för att något varigt bortglömt så kanske det inte var så jätteskoj ändå, så därför bjussar jag inte på mer än: