#359 The Double Life of Véronique

The Double Life of Véronique eller La double vie de Véronique eller Veronikas dubbelliv, 1991. Regi av Krzysztof Kieslowski, manus av Krzysztof Kieslowski och Krzysztof Piesiewicz

Svenska titeln är lite intressant då den som Véronique har ett dubbelliv med är en Veronika, så frågan är om bytet av protagonist var med flit eller bara en konsekvens av att man översatte filmens titel före själva filmen? Filmen cirkulerar(på flera plan) runt först polska Veronika och sedan franska Véronique. Båda spelas av Irène Jacob. Båda karaktärerna har haft liknande barndom, både jobbar med musik, de har samma frisyr och verkar vara lika till sättet. Ibland får de en känsla av att de någonstans har en tvillingsjäl någonstans, men vem och var? 

Runt 70% av filmen snurrar dock kring Veronique och hennes kärleksliv med en dockspelare, och hur de träffas där han lämnar små ledtrådar kring var han är kändes som en ganska klar inspirationskälla till Amelie från Montmartre. Några saker jag tog med mig av filmen:

1. Det var för lite mysterium här. Grejen att det var typ "tvillingsjälar" eller kopior eller enäggstvillingar tog, trots titeln, upp alldeles för lite av filmen.Visst är det paralleller mellan dom, och visst finns det minst 20 tagningar där de står framför speglar men det finns ingen fördjupning alls av mysteriet.  Jag ville helt enkelt ha mer Lynch och mindre fransk tv-kärleksfilm. 
2. Kieslowski tycker verkligen att  Irène Jacobs kropp är jättefin. Det är flera nakenscener, och ibland visar hon upp sig väldigt lättklätt utan någon anledning alls. Och inte bara det, kameran liksom rör sig smekande över henne under en superansträngd ljussättning - lite overkill tyckte jag. #mindrenaketpåfilm
3. Den polska Veronika var en operasångerska med grymt ljus röst. Rösten dubbades snyggt av sopranen Elzbieta Towarnicka som sjöng fantastiskt fint - överlag var musiken av Zbigniew Preisner mästerligt fin. 
4. Filmen producerades av Miramax, och allas vår snuskhummer Harvey Weinstein. Harvey var inte nöjd med slutet så han lade till en extrascen på ett par minuter. Scenen är faktiskt helt OK och gör att allt får ett lite mindre plötsligt slut - på gott och ont. Principiellt är jag ju dock emot klåfingriga producenter - på flera plan. 

Ah, La double vie de Véronique. Du hade dina poänger och en fin musik därtil. Men film är en subjektiv arena och jag blev aldrig engagerad eller intresserad. Så trots att filmen verkar vara allas darling så bjuder jag bara på en: 

#363 Mouchette

Mouchette eller Den våldtagna, 1967. Regi av Robert Bresson, manus av Robert Bresson efter en bok av Georges Bernanos.

Skolan kan vara en ganska fantastisk plats där barn samlas från olika samhällsklasser och vänskaper kan frodas över sociala gränser. Det kan också vara en bra plats för ett barn att förstå hur utanför allting man egentligen är. Mouchette (Nadine Nortier) är mörkare än de andra eleverna (hon kanske har romska rötter?). Hennes hår är stripigt, hennes kläder är smutsiga och slitna och hon är konstant utanför alla klickar i klassrummet. På rasterna slänger hon sig ner för ett dike och kastar smuts på sina klasskamrater - vilket jag inte tolkade som en helt bokstavlig händelse... Hennes mamma är dödssjuk och pappan är sur och frånvarande. Mouchette är ensam.

Det finns en annan ensam man i trakterna, Arséne (Jean-Claude Guilbert). Han dejtar en tjej som den lokala skogsvaktaren bestämt är hans. Arséne är beväpnad, skogsvaktaren likaså. Det blir någon slags showdown mellan dom som paradoxalt först verkar leda till en försoning men slutar med att Skogsvakteren dör, åtminstone tror Arséne det. På väg hem från skolan möter då Mouchette samhällets andra outsider - som är känslosam och desperat. 

Ett långt utanförskap och fattigdom kan dock ha sönder människor helt och hållet. Mouchette och Arséne känner någon slags sympati med varandra och visar varandra omtanke. Men varken Mouchette eller Arséne vet hur man ska bete sig i sociala situationer, och den berusade mannen våldtar till slut den utsatta flickan. Senare säger hon då hon blir utfrågad om en annan händelse att han är hennes älskare - för det är som att hon inte orkar leva med att ha blivit våldförd på sig yttrligare ett nytt sätt. 

Samtidigt i hemmet dör Mouchettes mamma. Mouchette får gåvor från några i staden, men beter sig rykigt och avvisande av en plötsligt vänlighet, vilket leder till ganska grova motreaktioner, så tyvärr verkar hennes sociala isoleringe blivit en självuppfyllande spiral. 

Filmen har Bressons speciella stil av ett ganska robotiskt skådespeleri, och vissa verfremdungseffekter. Sånt kan ju vara ganska frunstrerande men funkar fint här. Temat och berättandet är så snyggt och tragiskt så jag smälter helt och hållet. 

#357 The fallen idol

 The fallen idol, 1948. Regi av Carol Reed, manus av Graham Greene

När lämnar man egentligen barndomen och ´hur jobbigt kan det vara att förstå att vuxenvärlden är ett ännu större hitte-på än barnfantasierna..? The Fallen idol visar en pojkes första steg mot att tappa de större illusionerna man kan leva av. Just att sätta ett barn i centrum är ganska snyggt, precis som publiken så är ofta mindre barn ganska maktlösa (åtminstone förr i tiden) och få nöja sig med att titta på - och försöka förstå vuxenvärlden. 

Ambassadörsparet är utomlands och kvar på ambassaden är alltså deras 5 åriga pojke(Bobby Henrey), butlern Baines(Ralph Richardson) och hans fru(Sonia Dresdel) som verkar vara någon slags chef över hushållet. Pojken, som då inte hade mobil, var tvungen att underhålla sig själv. Han leker med sin lilla orm, han fantiserar och han busar med butlern som då och då busar tillbaka. Hushållerskan, som också är gift med butlern är not amused, och är uppenbart filmens nurse ratched. 

Mysigast verkar han ha då sitter nära butlern som berättar om en massa spännande (och kanske lite rasistiska) berättelser från hans liv i Afrika. Pojkens källkritiska inställning är ganska obefintlig så han sväljer allt med hull och hår. Varför Baines berättar sina rövarhistorier är lite oklart, men hans usla äktenskap kanske gör att även han behöver lite eskapism. Baines har dessutom en affär med sekreteraren på ambassaden. 

Fru Baines dör plötsligt i ett olyckligt fall och hela huset vänds upp och ner. Polisen letar spår och börjar misstänka Baines. Pojken får nu höra att Baines har ljugigt om affären, att han har ljugigt om att sekreteraren bara är hans niece(nevö på svenska tror jag). När han försöker reda ut om det om Afrika var sant så får han höra att det bara var sagor. Plötsligt börjar pojken ljuga själv, men det leder mest till ingen lyssnar på honom. Polisens arbete fortsätter med för vår protagonist så var fallna idolen kanske ett första steg mot en mer verklig men mindre magisk vuxenvärld. 

The fallen idol är både fin och spännande. Jag gillar't!

#358 Pandora's Box

Pandora's Box eller Die Büchse der Pandora, 1929. Regi av Georg Wilhelm Pabst, manus av Frank Wedekind och Ladislaus Vajda.

Louise Brooks har tillsammans med Veronica Lake kanske filmhistoriens mest episka frisyrer, men Louise har inte bara ett snyggt hår utan också en utstrålning som får tiden att stanna. Här spelar hon den levnadsglada Lulu, som inte bara stjäl varje scen hon är med i men också har en destruktiv ådra. Hob har en affär med en stel herre som nog egentligen tänkt gifta sig med någon societetskvinna. Lulu säger nein och ställer till med scener tills han liksom tvingas att gifta sig med henne. Lulu är dock en kvinna som lever livet, hon har affärer med kvinnor, hon hänger med skumma killar, hon super och flirtar med hennes nya makes son - och allt detta under bröllopsfesten. Hennes man klarar inte av allt detta och börjar vifta med sin pickadoll. Det ena leder till andra och han dör. 

Lulu hamnar på flykt med mannens son, sin lesbiska älskarinna och två gamla kumpaner. De hänger på en båt medans alla hennes medflyktingar försöker pressa henne på pengar - annars tänker de ta den utlovade belöningen polisen har utsatt. Då en man säljer henne till en egyptisk bordell känner hon att nu får det vara nog och gänget flyr till London. Men för varje flykt blir läget lite sämre och till slut nås botten. Lulu lever hela tiden i nuet, och även om det ska vara bra så blir det ibland lite...kortsiktigt. På slutet går hon på gatan, ur flera bemärkelser. 

Louises liv verkade inte helt olikt Lulus. Hon festade upp alla pengar hon tjänade, och när hennes karriär störtdök efter ett par år (hon blev aldrig poppis hos Hollywood-studios pga hennes divighet) levde hon utan inkomst. En stumfilmentusiast hittade henne på femtiotalet då hon var gravt alkoliserad och levt som prostituerad. Lyckligtvis så kom hon i form igen och åkte runt på filmfestivaler och skrev dessutom en bok som berättar om hennes liv i Hollywood. Det var en hel del Metoo även på 20-talet, och den sexuella dubbelmoralen och utnyttjandet av hennes kropp och själ gjorde henne ganska sur- men med mycket humor och intelligens. Synd att hon inte fick göra mer....

Pandora's Box är spännande, sorligt och livfull. En härlig start på en söndagmorgonen. 

#355 Hands Over the City

Hands Over the City eller Le mani sulla città, 1963. Regi av Francesco Rosi, manus av Francesco Rosi, Raffaele La Capria, Enzo Provenzale och Enzo Forcella

När jag jobbade på filmfestivalen för en massa år sedan så var Rod Steiger hedersgäst. Kopplat till det hade filmfestivalen en jättesvår frågesport om honom i sin tidning. När festivalen var igång var det ingen som hade kunnat rätta alla inkomna svaren så inför slutfinalen så jag fick på rekordkort tid "fixa" fram tre finalister. Min kompis, hans kusin på besök från Sundsvall och min flickvän fick följaktligen ställa upp som de enda som hade fått alla rätt... Finalfrågan de fick på festivalens scen var hur många filmer Rod Steiger varit med i. Min flickvän (som jag nu är gift med) fick närmast rätta resultatet med 18, rätt svaret var 67.

En av alla filmerna som Steiger varit med i är denna, där han spelar rollen som ärkekapitalisten Nottola. Det känns väldigt italienskt att köra skådespelare med olika språk och sedan dubba allting på slutet, en mall som även de många av speghettiwesterns körde med. Här funkar det dock bra, och Steiger är intensiv och lurig på ett sätt som känns trovärdigt. Le mani sulla città är ganska speciell i strukturen, då den handlar just om strukturer. Filmen vill visa hur italienska bostadsmarknaden är lika korrupt som filmfestivaltävlingen jag ledde. Man får se hur "de rika" köper upp billig mark för att sedan ordna det så att politikerna bestämmer att det är just där man får bygga framtida bostäder. Nottola har sina fingrar i den syltburken men är även engagerad i att vräka en massa fattiglappar för att bygga nya hus till den övre medelklassen. Notolla verkar även ligga bakom att ett halvt hus ramlar ner vilket leder till att nybygget kan starta snabbare men också till att tre människor dog. Mot Nottola finns det ett par intressenter, en centerpolitiker med läkarbakgrund och den modiga ledaren för vänsterfallangen (Salvo Randone). Men kapitalisterna verkar ha koll på borgmästaren, stadsledningen och väljarna som de på något sätt lyckas köpa så, vad gör man?

Ämnet i sig är ju aktuellt även här och nu då även vår bostadsmarknad verkar ha många förlorare och några få rika vinnare, så tyvärr var inte ämnet helt passé.

Filmen var ganska tät och i synnerhet scenerna i bostadsområdena gav en dokumentärt uttryck. Rosi är uppenbarligen skitsur över den ojämna klasskampen och vill visa hur allt hänger ihop. Men problemet med strukturer är att de liksom aldrig blir lika engagerade som människor. Så kanske att detta ämne hade gjort sig bättre som en dokumentär? Tyvärr så kändes agendan tydligt men i slutändan så blev inte detta svart/vita ämnet särskilt intressant att följa...

#354 Clean, Shaven

 Clean, Shaven, 1993. Manus och regi av Lodge Kerrigan

Hel och ren är ju alltid ett bra tips, som passar mig bättre än titeln då jag inte alltid är så välrakad... Tyvärr hjälper dock inte rakningen vår huvudperson som uppenbarligen har tunga problem... 

Clean, Shaven handlar om Peter Winter (Peter Greene(som för övrigt spelar Zed i Pulp fiction)), som har en bil men inget hem, och kanske nyligen har släppts från behandling även om det inte var så tydligt för mig. Han vill nu komma i kontakt med sin bortadopterade dotter som han fick innan han blev psykotiskt i den högre leveln. Vi följer varje steg i hans lilla roadtrip som redan från början inte känns som att den kommer sluta helt på topp. Peter är alltså scizo på en hög nivå. Han liksom slår huvudet i väggen på lokala affären, han kan inte säga ett enda ord utan att låta helknäpp, han mördar folk bara de tittar på honom. Redan här får jag lite problem då det känns som att han liksom inte hade kunnat släppas från ett behandlingshem när han är såååå farlig och galen och dessutom inte manipulativ alls, utan visar alla på mils avstånd att han borde vara inspärrad. Hack i hasorna på honom är en polis, (Robert Albert) som försöker spåra hans mordiska resa. Tyvärr är polisen inte trovärdig i sättet han pratar, agerar, håller i pistol och ser ut.

Sakta närmar han sig sin dotter, och till slut så blir han död, vilket filmen också borde vara. Jag köper nämligen inte det här alls, tyvärr. Bara för att en film ska vara konstnärlig så kan man inte skita i genomtänkta manus eller genomtänkta karaktärer.