#341 A Canterbury tale

A canterbury tale, 1944. Manus och regi av Michael Powell och Emeric Pressburger

Andra världskriget innebar ju en hel del spänningar för de inblandade länderna, och då inte bara den uppenbara spänningen att bli bombad och/eller skjuten. För de allierade så var man dessutom tvungen att raskt börja samarbeta med länder man tidigare haft en lite avig inställning till. Hollywood släppte i det ändamålet en massa filmer som visade att sovjetfolket minsam visst var good guys, filmer såsom "The north star" av MGM handlade om heroiska ukrainska bönder som kämpade mot nazister eller "Russian Rhapsody" är en trevlig liten Merrie Melody som handlar om en massa Gremlins från Kremlin som stoppar tyska bombplan. I A centerbury tale handlar det dock om att britterna ska bli lite mer vän med de där kaffedrickande, skrävlande, okulturella amerikanerna.

Filmen utspelar sig i en engelsk by under några händelselösa dagar under 1943. Tre bekymrade människor möts, en brittisk soldat (Peter Gibbs), en amerikansk soldat (John Sweet) och en brittisk tjej (Sheila Sim). Alla har ouppnådda drömmar, britten är lite deppig över att "bara" ha blivit en biopianospelare efter 5 års musikskola, amerikanen deppar över att hans tjej aldrig skriver till honom och brittiska tjejen har precis fått sin förlovning uppbruten av den potentiella gummens familj då hon inte är fin nog... Trion bondar sedan sig med varandra under en på jakt efter en mystisk man som kastar lim i tjejers hår (!?). Jakten sker samtidigt som de lär känna varandra och det mysiga lilla brittiska samhället de är i. Till en början tycker amerikanen att allt är så litet i England och att te smakar apa, men inte helt oväntat så närmar sig kulturerna tillsamman.

Mot slutet tar sig trion av olika skäl till Canterbury och får där varsin välsignelse, av lite olika slag.

På ytan är A canterbury tale ganska händelselös, men Powell/Pressburger lyckas ju få allt att kännas sådär great british bake off-trevligt hela tiden vilket ju är härligt. Dessutom lär man känna karaktärna så fint att allt får en ganska storslagen känsla trots de ganska odramatiska händelserna som visas

Hon är deppig

Han är deppig

Dom är glada tillsamman

A Canterbury tale blev Powell och Pressburgers första kommersiella flopp vilket antagligen beror på manuset och då i synnerhet hela grejen med tjejlimmaren som bara kändes halvgenomtänkt. Själv blev även jag lite kluven, men mest glad så det blir en:

#340 Koko: A Talking Gorilla

Koko: A Talking Gorilla, 1978. Regi och manus av Barbet Schroeder.

Sedär, en icke-arty ap-dokumentär - trevligt! Eller? För det finns en hel del som kliar mina kanske överkänsliga djurvänsögon. 

Koko är en gorilla som bor tillsammans med en ung Stanfordforskare(Penny Patterson) som liksom vill visa att apor kan kommunicera. Så varje dag lär sig apan teckenspråk, eller försöker lära sig teckenspråk. För forskaren liksom säger "say thanks" och apan säger "uuuu", forskaren håller fram en godis och visar hur man håller handen och till slut gör apan samma sak och får sin godis. "wow, she can say thanks!". Mmm, jag är tveksam. Så trots att detta är en enda stor reklamfilm för Koko så känner jag mig rätt oövertalad om att hon kan teckenspråka mer än en hund... Varvat med Koko-scener så får man se klipp på forskare som liksom skiter ur sig skäl till att detta har något vetenskaplig värde. "Eh, this could prove evolution"- tveksamt, och  whatever- det är ju ändå bara puckon som inte tror på evolutionen och dom lär man inte övertala med några hippieexpriment. 

Mest sur blir jag så hon till slut lär apan att förstå "bad monkey" som hon säger flera gånger. Bland annat då Koko stjäl en valnöt, då skriker hon "Bad monkey!" och till slut gör även Koko tecknet för det. Så antingen gör Koko bara några rörelser och förstår inte tecknen eller så förstår hon tecknen och psykar sig själv på grund av att hon ätit en valnöt som låg framme. Gah, dåligt vilket som.

Apor är apor, och att experimentera på dom för att få dom att bli mer som människor är både onödigt, korkat och elakt. Stackars Koko behövde få vara med andra apor och inte bli någon exprimentapa tycker jag. 

Robin Williams verkade få Koko på gott humör

Koko skulle använda en dator för att prata, det gick inge bra. 

What is that Koko, what is that?

Nej, ju mer jag läser om Koko desto mer skeptisk blir jag, från National enquirer om hur Penny tolkar Koko:

“She would ask, ‘Koko, what do you call this thing?’ and [Koko] would come up with a completely wrong sign, and Patterson would say, ‘Oh, stop kidding around!’ And then Patterson would show her the next one, and Koko would get it wrong, and Patterson would say, ‘Oh, you funny gorilla.’ ”

Precis så var det ganska ofta i filmen, så jag är inte impressed.

Släpp aporna loss det är sommar:

#339 Yi Yi

Yi Yi, 2000. Manus och regi av Edward Yang

Det är ibland svårt att veta vad som får en film att funka. För på pappret borde denna tretimmarsbjässe fått mig att rota efter snabbspolningsknappen, men icke. Det händer inte så mycket men tiden flyger ändå iväg. Karaktärerna är så fint utmejslade och fotot och manus är spänstigt och direkt.

Filmen snurrar kring en familj där mormor har hamnat i koma och familjen har henne hos sig. Alla familjemedlemmar försöker få lycka på olika sätt vilket leder till med- och motgångar.
Den åttaåriga Yang-Yang(Jonathan Chang) säger inte så mycket, men tvingas utkämpa strider i och utanför skolan mot ett gäng äldre tjejer som mobbas. Och som bekant blir det fel vare sig man ger igen eller inte. En av filmens små brister är dock Yang-Yangs snusförnuftiga repliker som ibland liknar tweets som föräldrar kan lägga ut kring vad deras barn sagt som är såååå klurigt/insiktsfullt.

Ting-Ting (Kelly Lee) som är runt 14 är sidekick till sin snygga och diviga kompis. Hon vet inte hur hon ska bete sig alls i sociala situationer vilket leder till att det ofta blir fel. För det är ju så att om man bara försöker vara snäll och följsam i alla lägen så kan det ju leda till precis det man försöker undvika.

Pappan har till en början en mindre roll tills han stöter på Sherry, som han inte sett på 30 år. Efter några korta artighetsfraser så blir hon plötsligt upprörd ""Why didn't you come that day? I waited and waited. I never got over it." Varför kom han inte? Varför gifte han sig med den han gifte sig med istället för Sherry? Samma fråga kommer även i filmens första scen där en försmådd brud gråtandes jämrar över att en annan kvinna blev vald.

Filmen börjar med ett bröllop och slutar med en begravning, med en födsel emellen. Men den lägger samtidigt ett ganska begränsat fokus på dom stora händelserna i livet utan lägger luppen istället på hur vi människor försöker hitta vår bäring till varandra och oss själva.

Gripande och vackert om människor, filmfrommen säger: