#335 Elevator to the Gallows

Elevator to the Gallows eller Ascenseur pour l'échafaud eller Hiss till galgen, 1958. Regi av Louis Malle, manus av Roger Nimier, Louis Malle, Roger Nimier och Noël Calef, baserad på boken med samma namn av Noël Calef.

Filmer kan vara omtyckta av många olika skäl. Vissa är "tidlöst" roliga, spännande, dramatiska medan andra fört filmmediet framåt och därför kändes väldigt moderna och häftiga då de kom ut.  Ascenseur pour l'échafaud skapades av den 22:årige Louis Malle, och han förde in en ungdomlig modernitet som säkert kändes väldigt cool 1958, men som inte gör så mycket för mig idag. Visst, delar av filmen känns som 60-tal, så tack Louis för att du förde fram filmmediet men jag blir inte så mycket gladare av 60-tal än 50-tal, jag har sett båda.

Filmen kretsar kring en man(Maurice Ronet) som mördar sin chef för att få ihop det med chefens fru(Jeanne Moreau). Men efter mordet fastnar han i en hiss, vilket ju inte är bra om man vill komma undan. Under tiden väntar frun otåligt på sin älskade mördare, men då han inte dyker upp så vandrar hon runt Paris gator och söker efter honom. Just den delen då Jeanne Moreau spatserar runt med Miles Davis musik i bakgrunden var förvånansvärt förhäxande. Jag hade kunnat kolla och lyssna på det hur länge som helst. Men det fick jag inte. Istället blev det en massa morden-i-midsommar scenarion som leder till att mördaren misstänks för andra mord som begicks samtidigt.

Överlag så vill jag ha mina deckare smarta vilket det inte bjuds på här. Titeln stämmer inte, dialoger är ologiska och folk agerar inte särskilt trovärdigt, vilket ju var trist.

Mannen som ska mördas

Mannen som fastnar i en hiss 

Kvinnan som promenerar runt Paris

Klassikerstämpeln här blir jag inte riktigt vän med, det här är, bortsett från musiken, ganska mediokert.

#325 Kind Hearts and Coronets

Kind Hearts and Coronets, 1949. Regi av Robert Hamer, manus av Roy Horniman, Robert Hamer, John Dighton och Nancy Mitford.

Ibland liksom bara håller man tummarna för att det inte ska tappa, för att det inte ska ta slut. För så här trevlig kan bara en film inte vara hela vägen. Snart kommer någon seg plot eller någon onödig omväg, men inte, Kind Hearts and Coronets är rent guld från start till mål.

Filmen börjar i ett fängelse där man får följa bödeln på väg till en fånge. Bödeln är väldans nöjd med att hänga en greve- en greve, not bad at all.

The Hangman: Even my lamented master, the great Mr. Benny himself, never had the privilege of hanging a duke. What a finale to a lifetime in the public service!
Prison Governor: Finale?
The Hangman: Yes, I intend to retire. After using the silken rope... never again be content with hemp.

Han är stolt och korrekt då han förbereder den väldigt artiga och trevliga fången kvällen före den stora (och sista) dagen. Då fången beställt sin sista måltid, "Coffee and a few grapes" så skriver han klart sina memoarer vilket blir ramen för filmen. För mannen, Louis (Dennis Price) var inte alltid greve och hade en hel del att skriva av sig gällande hur han tvingades jobba på butik, vilket han tyckte han var alldelles för fin för - men vad gör man då man inte har så mycket privilegier och är 12:e personen från att ta över grevetiteln. Är man så långt borta så kan de behövas aktiv trimning av släktträdet för att bli nummer ett.

Louis är inte rädd för att trimma alls, han har liksom en historia bakom sig av att aktivt "ta hand" om släktingar i hans väg. Släktingar är ett gäng gubbar, ett par yngre män och en parant kvinnosakskvinna, vilka alla spelas av Alec Guiness. Att alla spelades av Alec anade jag pinsamt nog inte då jag såg filmen, eller pinsamt och pinsamt- Alec Guiness är ett geni som kan se helt annorlunda bara med hjälp av en peruk och en konstig min.

Dialogen är överlag i Oscar Wilde-klass där många repliker liksom är artiga på ytan men ganska beska, bland annat här då Louis älskarinna klagar på sin tråkiga man:

Sibella: He says he wants to go to Europe to expand his mind.
Louis : He certainly has room to do so.

Arbeta i butik, the dishonor!

En av Alecs gubbar

Den sura suffrageten

En av släktingarna goes down with the ship

The D'Ascoynes certainly appear to have accorded with the tradition of the landed gentry, and sent the fool of the family into the church.

Ny filmhistorisk forskning från kritikern Matthew Sweet visar att det ursprungliga utkastet till manus inkluderade vad som låter som spännande scener, inklusive en mordisk attack med en hammare och en samling våldsamma svanar som går till attack.-trots avsaknaden av dessa så är filmen full med charmiga mord och en ganska mörk humor

Ni har förstått, jag gillade Kind hearts and Coronets jättemycket!/

#338 Equinox

Equinox, 1970. Regi av Jack Woods, Dennis Muren och Mark Thomas McGee. Manus av Jack Woods och Mark Thomas McGee.

Ungdomar hittar en magisk bok om onda andar, och sedan går allt åt helskotta. Det skulle kunna vara ganska många filmer, kanske i synnerhet Evil Dead. Equinox ger inte heller riktigt intrycket att vara något eget i sig. Visst det flörtas hejvillt med amerikanska monsterfilmer och Harryhausen stop-motion och jag får lite Troma-vibbar av det här, nästan som att man medvetet gjort saker lite dåliga för att det ska bli kultfilm av det hela... Eller kanske inte, alla var amatörer och mest drivande var en Dennis Muran som hade snickrat ihop lite monster han ville göra filmer kring. Han skulle senare bli den ansvariga för visuella effekter i de två första Star Wars-trilogierna, och vissa delar kan man se embryon av här, kanske främst Rancor som dök upp i tredje filmen har en ganska tydlig ihopsnickrad förlaga här.

Ibland kan neorealistiska regissörer få ut hur mycket som helst ur amatörskådespelare, vilket säkert beror på att man där försöker fånga och filma aktörerna i situationer och med repliker de är bekanta med. "Skådespelarna" här får säga ganska konstiga grejer här och verkar överhuvudtaget inte särskilt med på var de är, varför de är där och varför de säger det de gör. Så nej- det blir varken läskigt eller spännande för publiken. Vad det däremot blir är...småcharmigt. Det kommer monster, alla springer runt, det är lite trassligt både framför och bakom kameran och manuset har nog inte tagit mer än ett par minuter att spotta ur sig. Ljudet spelades dessutom in i efterhand och skådespelarna har inte ens klarat av att dubba sig själva vilket ju inte är så imponerande. All denna amatörism borde ju göra att irritiationen är på maxlevel, men inte, Equinox väcker lite moderskänslor hos mig. Jag vill liksom bjuda alla som är med på choklad och en kaviarmacka.

Lite charmigt men också ganska kasst. I min bok får man inte så många pluspoäng för att det var svårt med specialeffekter för i tiden, man kunde ju göra spännande filer med enkla medel. Försöker man däremot göra Transformers 2 1970 så kommer det bli lökigt värre.

#334 Harlan County USA

Harlan County USA, 1976. Regi av Barbara Kopple.

Filmen är inspelad kring gruvorna i Kentucky runt 1975 men människorna, kampen, de sotiga ansiktena och de cyniska kapitalisterna känns väldigt tidlösa. Barbara Kopple väljer här ganska tydligt att ställa sig på gruvarbetarnas sida: hon står med demonstranterna, hon åker hem till dom, hon deltar på interna möten. Eftersom vi befinner oss i USA så är det ju inte direkt lätt att bedriva fackföreningsverksamhet, detta leder i sin tur till rekorddålig stämning som på 30-talet utvecklades till ett slags gerillakrig. Minnena finns kvar så båda sidorna är heltaggade ganska tidigt i konflikten som blåser upp. Gruvarbetarnas missnöje verkar vara ganska eviga, de vill få andningsskydd, lite bättre tider och säkrare arbetsplats. Ägarna i sin tur tycker en hög vinst och obråkiga arbetare är lite viktigare. Arbetarna försöker då strejka, ägarna hyr in strejkbrytare, arbetarna försöker blockera vägen till gruvan och då hyr ägarna några busar med pistoler och träpåkar för att se till att alla kommer till jobbet i tid.

Kampen runt vägen varvas med hembesök, sjukhusbesök där stenlungadrabbade ex-gruvarbetare pustar sig fram, möten och historiska återblickar. Här får man också många kampsånger som känns sådär "Oh, brother where art thou"-gamla. Många sjunger på ett ganska gällt, entonigt sätt som funkar superbra för kampvisorna.

Kampen har alltså en hel del dimensioner, och precis som i all kamp så är det några eldsjälar och några som mest hänger med och ytterligare några som helst är hemma. -Men de får man inte höra så mycket om, för Harlan County USA har helt och hållet de engagerade arbetarnas perspektiv. En dokumentär får såklart vara partisk, men jag hade uppskattat lite material om hur strejkbrytarna eller påkbusarna resonerade kring sin roll. Nu blev de mest märkta som skurkar, vilket de kanske var, men jag tror att i synnerhet strejkbrytarna i vissa fall hade svårast av alla att göra rätt, mot sin familj, mot sig själv och mot sina arbetskamrater.

Konflikten eskalerar stadigt och får en slags våldsam slutpunkt när en 20-årig gruvarbetare blir ihjälskjuten vilket leder till press på gruvbolaget att ge sig, vilket de gör. Hurra, kamp lönar sig! Förena er arbetare i alla länder! Eller inte riktigt, i eftertexterna står det att ägarna ändrade sig efter något år vilket leder till nya strejker i en lång ond cirkel.

Gruvarbetarna hade en grej som såg lite kul ut och det var själva resan ner

Strejkarna beväpnar sig

Ägarnas busar viftar med en pickadoll

"We shall not be moved"

Från början när Barbara Kopple började inspelningen så skulle den handla om fackföreningspamparna som verkade hålla på som gänget i "The irishman" inklusive en dödsskjutning av en fackföreningsledare med familj. Men då hon lärde känna arbetarna så blev fackföreningspolitiken ett sidospår och arbetarna huvudspåret istället för tvärtom.

En del dokumentärer försöker låtsas om att de passivt fångar "verkligheten". Harlan County USA är ingen sådan. Både demonstranterna skriker att de är filmade och ägarnas representanter verkar väldigt medvetna om att kameror är där. Foto från filmen används också som bevis för att få en av ägarnas busar arresterade. En del karaktärer är dessutom extra tuppiga vilket skulle kunna bero på att de har kameran på sig. Så sammanfattningsvis är Harlan är ett ganska bra exempel på när filmskaparen påverkar det som filmas...

Gripande, intressant, kanske lite ensidigt men ändå klart:

#348 Love in the afternoon

Love in the afternoon eller Chloe in the Afternoon eller Kärlek på eftermiddagen eller Chloe in the Afternoon, 1972. Manus och regi av Éric Rohmer

Efter vissa tekniska problem så började jag med att se film 6 i Eric Rohmers sextupel av moraliska sagor (alltså det är sex filmer och inte sexfilmer). Men då filmerna är självstående så ska det inte göra så mycket.

När man ser stand-up komiker kan det vara lite konstigt hur lättflörtade publiken kan vara. Det kan räcka med ett "Oh, strong lights here" och folk skrattar. Franska sextio- och sjuttitalsfilmer verkar ha samma effekt på filmrecensenter out there. Som här, vi har en film om en gift kille(Bernard Verley) som drömmer om tjejer, får ett erbjudande om en affär med en gammal flamma (Zouzou(namnet på skådespelaren, franska filmaktriser verkar köra artistnam som brasilianska fotbollspelare)) och backar ur. Allt tar tid, det är, objektivt sätt inte särskilt kul, men man behöver inte öppna filmsajterna för att veta att alla kommer vara så till sig ödslandes med toppbetyg. Gah. Nu blir det ett lite längre Wikipediaklipp:

Éric Rohmer ville att hans filmer skulle vara helt naturliga. Han använde sig inte av några jump cuts eller ändrade vinklar. Han ville också att allt ljud skulle vara naturligt, använde sig inte av några pålagda ljud eller musik och tog sällan mer än en tagning av scener, även om oväntade skeenden eller väderomslag inträffade. Utmärkande för hans filmskapande var att hans berättelser handlande om "vardagsmänniskor" som i samtida miljöer hade att möta och hantera allmänmänskliga problem relaterade till kärlek, lust, svek och trohet.

Japp, vardagsmänniskor som gör vardagssaker. Det kan kanske vara kul och intressant men jag blev bored. Sista minuterna fick jag se tre gånger på raken då jag somnade.

Filmen då? -Slutet gott, trots att han funderar på varför han egentligen gillar sin fru:

 ([voice over] Why, among all the possible beauties, was it her beauty that struck me? I'm no longer sure of the answer.)

Mmmm. Det var det. Nu är det alltså snart dags för 5 Rohmerfilmer till. #prayforfilmfrommen

#326 Metropolitan

Metropolitan, 1990. Manus och Regi av Whit Stillman.

Metropolitan är lite som om Jane Austen hade skrivit en bok om Patrick Bateman från American Psycho. Det är samma trakter, samma stjortkragar och samma självklara inställning av att man tillhör en hotad elit. Med då Bateman mördar folk så sitter gänget i Metropolitan och tar drinkar, sätter på sig gammeldags klänningar, går på debutantbaler och snackar. Som så ofta då man får en filmisk inbjudan till en ny värld så finns det en outsider i gruppen, Tom(Edward Clements) som liksom får representera det yttre ögat. Sällskapet som man får följa har en mer tjej än kille vilket är lite av en katastrof under balsäsongen vilket i sin tur leder till att Tom liksom raggas in i gruppen. Men när man väl lärt känna honom så visar även han sina excentriska sidor, som väldigt bestämnda åsikter och böcker i allmänhet och Jane Austen.

Audrey Rouget: What Jane Austen novels have you read?
Tom Townsend: None. I don't read novels. I prefer good literary criticism. That way you get both the novelists' ideas as well as the critics' thinking. 

Gruppen är som sagt barnen till den etablerade överklassen, och de blir på något sätt både hyllade och hånade i samma film. Dialogen är så fin, och manuset(som blev Oscarsnominerat) var i sig säkert en förutsättning för alla amatörskådespelares prestationer. Ynglingarna är liksom en skön mix av okunniga, naiva, pålästa och snobbiga utan att riktigt fatta det själva. Bäst av alla är ändå Nick
(Chris Eigeman) vars cyniska inställning till gruppens liv både är träffsäkert, roligt men samtidigt också grundplåten till en slags mjuk utfrysning.

Allvarliga diskutioner kring socialism

Klänningar och kärlek

Sedan är det ju en massa kärlekstrådar, ju fler desto bättre. Någon är kär i någon som i sin tur är kär i någon annan och det känslorna är sådär Jane Austen-aktiga vilket gör att man engagerar sig trots att man egentligen kanske inte borde.

En annan sak jag kände igen från min sällskapsgrupp från när jag var 20-ish var det tvärsäkra politiska diskutionerna, Tom är Fourierist som ju är en socialistisk inriktning vilket ger hans mer modesta bakgrund en politisk spänning. Alla vill liksom verka så pålästa men är i verkligheten kanske mer intresserade av sin egen självbild...

Visst jag förstår synpunkten jag läste på Letterboxd "The fact it's up its own arse is part of the joke.. but it's also mostly up its own arse." För ja, den är både smart och väldigt medveten om att den är smart. Men trots det faller jag ändå ganska hårt. Vissa filmer kan man ibland se fram emot att de ska ta slut - men denna bara hoppades jag skulle fortsätta i all oändlighet och det är ju ett kvalitetstecken om något?