#319 The Bad Sleep Well

The Bad Sleep Well eller Warui yatsu hodo yoku nemuru, 1960. Regi av Akira Kurosawa, manus av Hideo Oguni, Eijirô Hisaita, Akira Kurosawa, Ryûzô Kikushima och Shinobu Hashimoto

The Bad Sleep Well är kanske filmhistoriens sämsta filmnamn.  Jag menar "den dåliga sov gott" är ju obegripligt och värdo. Jag fattar att den säkert hette något klurigt på japanska men det är ingen ursäkt!

Filmen utspelar sig i det japanska företagslivet. Och allt är väldigt japanskt, för denna film hade nog inte kunnat göras någon annanstans. För själva grundpremissen att en VD på ett stort företag ber sina underordnade att begå självmord - och de gör det- känns inte som att det hade funkat på min nuvarande arbetsplats. Det krävs nog tusen år av blind auktoritetslydnad för att sånt ska gå hem...

Den onda VDns svärson, Nishi (Toshirô Mifune) är lite i skymundan av de stora dragen men han bidar sin tid, sin tid för hämnd! Just det, han vill hämnas. Hans pappa lydde en självmordsorder för ett tiotal år sedan och Nishi har sakta men säkert manipulerat sig in i familjen för att rätta orättvisorna hans pappa utsattes för. Svärson var han, han gifte sig med VDns lätt handikappade dotter (Kyôko Kagawa) vilket han mår lite illa inför. Hon är ju oskyldig och verkar väldigt vänlig och omtänksam, men ska man göra en omelett så måste man knäcka några ägg - så Nishi fortsätter sina subversiva lömskheter att göra livet surt för svärfar och hans entourage.

Det var först då jag läste om filmen efteråt som jag fattade att det är en Hamlet-bearbetning vilket ju känns ganska självklart så här i efterhand. Det är kontemplerande ångest, oskydliga kvinnor, döda pappor och något som är ruttet in the state of Denmark (Eller i Public Corp. i detta fallet.)

Hans fru och hennes bror

Åh, en triangel. Kurosawa är ett geni.

Nishi samlar bevis för att sätta dit den onde VDn, men VDn är inte född igår, han har också planer och spioner som kan sätta hämndplanerna i retur (lite osäker på svenskan där).

Spännande och lite fin gällande Nishis relation med sin fru, som förstår och älskar honom mer ju längre filmen pågår. Nishi i sin tur ser att hon är en fin människa som hamnar i kläm vilket skapar tveksamhet kring om hans prioriteringar verkligen är topp. Ni som har läst/sett Hamlet vet ju ungefär hur det slutar...

#859 Before Midnight

Before Midnight, 2013. Regi av Richard Linklater, manus av Richard Linklater, Julie Delpy och Ethan Hawke

Jesse(Ethan Hawke) lämnar av sin unge på flygplatsen och ser man på, Celine(Julie Delpy) väntar utanför. Så de fick ihop det, fint! De spenderar sommaren på en grekisk ö där det bor med fria konstnärssjälar som fångar dagen och har sett "On the Waterfront". Jesse är inte bara cool pappa med limiterad T-shirt men har också blivit författare av det pretensiösa slaget - han funderar på att döpa sin tredje bok till "Temporary Cast Members of a Long-Running But Little Seen Production of a Play Called Fleeting", bara det borde ju vara grund för skilsmässa? De pratar om kultur och Jesse pitchar jättetråkiga bokideer för några imponerade greker... Opa'! Miljön är sådär Vanity fair snygg, Jesse är snygg, Celine är ännu snyggare. Sedan börjar de prata men dialogen är fortfarande lite blygt sökande vilket känns konstigt då de nu varit ihop i 10 år?

Sadan....Drama! Nu måste dom bråka, och det gör dom. Det är lite Marriage Story acting som känns väldigt teaterskola. Spännande skulle det kunna vara, men jag surar mest som en rutten Fetaost.

Överlag finns det här en massa pinsamma dialoger som när Celine ska berätta att man alltid ska förlora mot män eller när hon får ett bord att sjunga "Penis, Penis, Penis"

I början stör jag mig på att alla är så himla mysiga och glada och på slutet känns alla konflikter konstruerade och jobbiga. Hoppas ingen "After Breakfast" eller något sånt kommer 2022...

Jesse: If you want love, then this is it. This is real life. It's not perfect but it's real.

Nix- kändes inte så real i min bok

#858 Before Sunset

Before Sunset, 2004. Regi av Richard Linklater, manus av Richard Linklater, Julie Delpy, Ethan Hawke och Kim Krizan.

Nio år har gått sedan de träffades och lovade att ses igen efter sex månader.

Jesse (Richard Linklater) signerar böcker i en bokhandel i Paris när han får se Celine (Julie Delpy) stå vid en bokhylla med ett nervöst leende. Jesse har en flygbiljett tillbaka till USA några timmar senare men innan dess hinner de gå en promenad.

Celine: Were you there in Vienna, in December?
Jesse: No

Fast jo, det var han ju. Och hon var inte där. Livet gick vidare men Jesse kunde aldrig släppa där kvinnan, den där kvällen.

Han är nu gift med en fyra år gammal son, men visar sig vara missnöjd med sitt liv. Hon arbetar på en miljöbyrå och har en långvarig partner vars karriär som krigsfotograf gör att de inte ses särskilt ofta. På olika sätt har de blivit desillusionerade kring romantisk kärlek men går thru-the-motions för att man ska det... Han är lite amerikanskt positiv medans Celine känner att världen går åt skogen men är ivarjefall glad att Jesse inte blivit  'one of those freedom-fries Americans'. Nu när de promenerar så ler han nästan från öra till öra och även Celine smälter litegrann men inte lika mycket...

Annars är upplägget ganska likt den förra filmen, temat är fortfarande kring kärlekspotential. Dialogen är poetisk, resonerande och lite nervöst sökande kring vad som ska bli nästa steg. Manuset är bättre än vad man först tror; filmen är i många avseenden en filosofisk diskussion kring vad som är viktigt och vad som inte är det. Viktigast av allt kan ju exempelvis vara att inte släppa taget då man hittat det man letat efter. Och i takt med att Jesses plan snart ska går så ställs situationen på sin spets...

Vid bokhandeln

På en fransk parkbänk (Un Banc)

Jag smälter ju lite för det här. Romantiskt, sökande, charmigt:

#318 Forbidden games

Forbidden games eller  Jeux interdits, 1952. Regi av René Clément, manus av François Boyer, Jean Aurenche och Pierre Bost. Baserad på boken "Les jeux inconnus" skriven av François Boyer.

Början på Jeux Interdit är både tidlös och sorglig. Man får följa ett  ungt par och deras lilla dotter(Brigitte Fossey) som trängs med tusen andra på landsvägen bort från kriget, som 1940 befinner sig i utkanten av Paris. Vägen är överfull, människor är stressade och då familjens ganska fina bil kraschar så blir den nästan nedvält från vägen av stressade och livrädda flyktingar. Efter att pappa ger bilen en sorgsen blick så springer familjen längs vägen framåt, ganska klart på väg från något istället för till något. Den lilla flickan, Paulette, kutar efter en tappad boll och då föräldrarna springer efter så träffas de av tyskt kulspruteeld från ett flygplan. Föräldrarna och flickans hund dör ganska omedelbart. Men hon kan inte ta in det, utan strövar lite sorglöst därifrån, med hunden i famnen, bort från vägen och in mot sädesfälten.

Där stöter hon ganska snart på ett litet bondesamhälle, som tar henne under sina armar. Mest vän blir hon med familjens pojke, Michel (Georges Poujouly). Paulette är söt och vänlig och blir sakta en del av familjen. Dock kan hon inte släppa att sin döda hund ska ligga ensam och nedgrävd på någon enslig plats. För att bearbeta detta bygger barnen upp en hel djurkyrkogård vilket i sig inte är ett problem, men korsen till djurkyrkogården tar dem från gravarna på den lokala människo-kyrkogården vilket leder till konflikter i byn där familjer tror att andra familjer saboterar varandras gravplatser. Deras förbjudna lek skapar ett litet världkrig i liten skala på landsbygden...

Bondefamiljerna är ganska Åsa-Nisse aktiga i sättet de är på. Det är så tydligt att teamet bakom filmen är storstadsfolk rakt igenom. Det blir nästan ett exotiserande av de räjäla korkade bönder med en nära relation till jorden och kyrkan.

Början är verkligen jättefin, och Paulettes irrationella sätt att hantera sitt trauma på känns också trovärdigt. Dock förstår åtminstone inte jag hennes sidekick, den 11 år gamla Michel. Han verkar så himla klok och scenen efter snor han kors från kyrkan...

Jag tyckte också att Åsa-Nisse bönderna var ganska störiga och förstörde stämningen ganska mycket. Tanken är säkert att de skulle vara roliga men det här var inte rätt film att stoppa i sådan humor i.

Betyget vägde, men slutet avgjorde det, Filmfrommen levererar ett:

#857 Before Sunrise

Before Sunrise eller Bara en natt, 1995. Regi av Richard Linklater, manus av Richard Linklater och Kim Krizan

"An exquisitely understated ode to the thrill of romantic possibility", så beskriver Criterion filmen, vilket jag tycker är en ganska fin sammanfattning av Before Sunrise. Själva handlingen är enkel, nästan banal. Jesse (Ethan Hawke) och Celine (Julie Delpy) träffar varandra på ett tåg i Österrike, det får en liten fling och bestämmer att umgås med varandra sista natten innan Jesse flyger tillbaka till USA. De går runt Wien och pratar, stjärnor tindrar, poeter poetiserar och ju längre tid de tittar på varandra och staden, ju längre de pratar så växer någonting, precis så, Jesse blir lite sugen på att ligga. Men inte bara det, det känns som att kärleken väntar, för ju längre de pratar desto mer blir det på riktigt. Och när det känns rätt i magen så kan det vara svårt att acceptera att viss kärlek kanske bara är på lånad tid.

Manuset är verkligen så bra, vilket det måste vara då filmen saknar större händelser - utan måste gradvis föra en konversation från den lite nervösa starten, skämtsamma mitten och ömsinta slutet. Samtalen i sig känns äkta med en skön mix av både allvar, skämt och postpubertala funderingar om det ena och det andra. Konceptet att de inte kommer träffas igen gör också deras ömsesidiga öppenhet mer trovärdig, det finns liksom ingen möjlighet att prata med sina kompisar och utvärdera förhållandet mellan dejterna då man har som 8 dejter på raken. En fin scen är när de just låtsas prata med sina kompisar för att berätta om killen/tjejen de just träffats. Den andra parten spelar då kompisen som ställer frågor som "Verkar hon vettig typ?" eller "Hur känner du för honom" - vilket är trovärdiga frågor, där rollspelet får dem att svara ärligt hur de känner i stunden

Spelar flipper

Låtsasringer en kompis

Hej då

Fin och kärleksfull. Before Sunrise var ivarjefall en feelgoodfilm, och det var precis det jag behövde...

#356 Sweetie

Sweetie, 1986. Regi av Jane Campion, manus av Jane Campion och Gerard Lee.

Kay(Karen Colston) jobbar på ett kontor. Hon är tillbakadragen, kanske lite efterbliven. Hon har trädfobi, tror på kristallers kraft och på spådomar i teblad. Efter att just en tespådom visade att en man med ett frågetecken på huvudet ska bli hennes så liksom kastar hon sig på en kille med en lock i pannan. Tillsammans bosätter sig dom i ett radhus och börjar leva ett själlöst, sexlöst liv med varandra. Sweetie(Geneviève Lemon), som Kays syster kallas för, kommer in i filmen först en bit in. Hon kraschar en ruta och liksom husockuperar sig hos sin syster. Sweetie har issues, hon är på många sätt ganska lik en trotsålderstinn 4-åring som skriker och gormar då hon inte får det hon vill ha.

Till slut kommer även pappan hem till det alltmer dysfunktionella hushållet, och han har då själv med sig ett något slags uppbrott som ökar radhusångesten ytterligare. Ni fattar, vi är mitt i genren "knäppa ångestmänniskor med dialekt". Det blir lite mer allvarligt eftersom men det hettar aldrig riktigt till då karaktärerna inte känns särskilt...riktiga.

Sweetie

Inte Sweetie

Filmen har några roliga grejer men faktum är att Mike Leigh gör det här bättre. Sweetie blir till slut en småtrevlig bagatell men inget som jag tänker missionera(eller skriva så mycket) om...