#376 49th Parallel

49th Parallel (UK) eller The invaders (USA) eller Flykten (Sverige), 1941. Regi av Michael Powell, Manus av Emeric Pressburger och Rodney Ackland.

"first we will take zis village, zen Europe and tzen tze Wörld!"- Nazister är verkligen jordens avskum men det är svårt att säga något annat än att de är ypperliga filmskurkar. Här har vi dock nazister lång borta från hemmaplan, som ett ubåtsteam som sänker båtar i Stilla havet utanför Kanada. Några måste ta sig upp på land för att fixa supplies då ubåten blir anfallen och sjunker. Så en liten grupp nazis är fast, i kalla Kanada. Dags att ge upp? Icke! Führern har ju sagt att man alltid ska kämpa och aldrig ge upp så de tar sig fram till en jaktstuga och tar tre gisslan. Och inte vilka gisslan som helst, utan självaste Johnnie (Laurence Olivier som spelar en härlig fransk trapper,) han har med sig sin inuitguide och en annan farbror som inte var så jättespännande. Här stöter filmen dock på lite problem, för visst är nazisterna onda och Laurence Oliviers fransman modig och bra, men Inuiten tyvärr bekräftar alla tänkbara fördomar som nazisterna (öppet) och våra engelska filmmakare (lite mer undermedvetet) har. Inuiten är nämligen superkorkad och rör sig och pratar som Janne Långben. Inte så snyggt. 

Nazisterna tar sig vidare i en lång kamp för att fly hem igen. En längre stund är de på något slags tyskt Amishläger där de försöker hålla Hitlertal för att få med befolkningen i den stora tyska kampen. Den första versionen av tyskarnas tal handlade om svarta undermänniskor, men det fick klippas bort då man tyckte det vore olyckligt om publiken i amerikanska södern fick höra att nazisterna hade samma värderingar som dom, dåligt för nationella sammanhållningen. - Vilket ju var ganska obehagligt. 

En efter en blir de dödade eller gripna, en av nassarna börjar tvivla på om hela grejen egentligen är så himla bra, men han blir raskt avrättad av de andra. 

Mot slutet stöter de på Philip Armstrong Scott (Leslie Howard) som är en antropolog som skriver en bok om indianerna. Scenerna men honom är ganska kul då han liksom ser på allting från ett antropologiskt perspektiv och raskt dyker filmen ner i smårasistiska marker igen då hans syn på indianer (djur) förefaller vara någon slags, för publiken, objektiv sanning. 

Filmen var underhållande som tusan och var nära ett absolut toppbetyg. Men i eftertanken så kändes vissa delar som jag tar upp ovan som lite ofräsha. Men likväl får den en: 

#374 Bicycle thieves

Bicycle thieves eller Ladri di biciclette eller Cykeltjuven, 1948. Regi av Vittorio De Sica, manus av Cesare Zavattini, Oreste Biancoli, Suso Cecchi D'Amico, Vittorio De Sica, Adolfo Franci, Gerardo Guerrieri och Cesare Zavattini, baserad på boken av Luigi Bartolini.

Om man nu ska översätta en titel till svenska så får man inte göra så här. Originaltiteln: Ladri di biciclette är i plural, det ska vara Cykeltjuvar och inte Cykeltjuven. Basta! Gult kort till svenska distributören.

Denna film är ju ett sånt där "mästerverk" som alltid brukar komma högt på listan över bästa filmer genom tiderna, så utrymme för besvikelse finns där som en våt filt(jag är lite av en glaset halvtomt-person). Nu hade jag sett denna och mindes den som fin men det var för en mindre evighet sedan...

Filmen är ju ärketypisk neorealististiskt med amatörskådespelare, enkla miljöer och en pover arbetarklass. Men det var på väg att bli något helt annat då Cary Grant var på gång att spela huvudrollen, men då De Sica vägrade så bestämdes det att det skulle bli Henry Fonda. Fonda fick inte till det och De Sica valde då att köra med amatörskådespelare för hela slanten. Det är ju ett grepp som ofta kan slå fel(se nästan alla barnskådespelare från senaste årens julkalendrar), men här stod alla stjärnorna rätt och aktörerna är hur bra som helst. När man jobbar med amatörer så ska man ju helst  inte låta dem vara något helt annat än sig själva, Och huvudrollen Antonio (Lamberto Maggiorani) var just en stressad arbetare vars liv inte låg så långt ifrån karaktären han spelade.

Antonio är alltså arbetslös och desperat. Äntligen får han ett jobb för staden som affischerare. Jobbet kräver dock en cykel, så han pantsätter familjens alla lakan för att få lite Lira som han kan använda för att få ut sin cykel från en annan pantbank (Antonio har vad man brukar kalla för en "ansträngd ekonomi"). Men det är inte bara Antonio som är i trubbel, gatorna verkar fulla av desperata fattiga människor som kämpar för att hålla svälten stången. Så ett jobb, för staden, med en sjyst officiell hatt han får ha på sig - Antonio är överlycklig. Han är rak i ryggen (Jordan Peterson hade approved), han ser myndig ut och han sätter upp sina affischer så gott det går. Titeln på filmen lovar dock lite problem. Mycket riktigt blir han bestulen på sin hoj vilket leder till en desperat desperation. En Cykel är inte bara ett fortskaffningsmedel utan också en trappsteg upp kring levnadsvillkor vilket Rosling pratade om här. Så Antonio och sin son Bruno(som spelas fantastiskt av Enzo Staiola) vandrar Rom runt och letar frenetiskt efter cykeln. De får upp spår men hamnar till slut i en situation som känns rätt så körd.

 

Slutet blir än mer sorgligt där Antonio inte bara är cykellös utan också tappar sin stoiska stolthet som han bär genom livet. Ladri di biciclette är otvetydligt en fantastisk film. Den är gripande, sorglig och sätter lite perspektiv på mitt ganska bekymmerslösa liv. Fotot är fint, tempot är lagom och skådespeleriet är helt fantastiskt. 

#375 Green for danger

Green for danger, 1946. Regi av Sidney Gilliat, Manus av Sidney Gilliat och Claud Gurney, efter romanen med samma namn av Christianna Brand.

Grönt för fara? Nja, i detta fallet så utspelar sig dramatiken kring doktorer och sjuksystrar på ett sjukhus i norra England och de har ju ofta gröna kläder vilket man får föreställa sig i denna svart-vita mördarletar-fest. Då filmen utspelar sig i den tidigare delen av kriget så är Storbrittanien lite på defensiven, tyska V1- bomber fälls lite här och där och en eftermiddag kommer den lokala brevbäraren inrullandes på bår efter att blivit skadad trots att han var i skyddsrum vilket ju var oturligt. Läkarna börjar söva ner honom inför operation men efter en stund dör han oväntat. Mystiskt indeed. Likväl ses det som en olycka, åtminstone tills en sjuksyster-whistleblower avbryter sjukhusets julfest med att ropa mord! Hon springer därifrån innan hon avslöjar mer, vilket var lite olyckligt då hon raskt själv blir mördad. 

Nu är det verkligen ett odiskutabelt mord och polisen kopplas in. Entré för den charmiga Inspector Cockrill (Alistair Sim) som på klassiskt detektivfilmsmanér hittar en massa misstänkta med ett tjog olika motiv. Det är klassiskt Agatha Christie eller Knives out känsla för hela slanten, och det är precis så underhållande som man hoppas på. Doktorerna och systrarna har en massa skumma relationer med varandra och någonstans har vi också en nazist (som faktiskt är oskyldig #firsttime). 

Det går ju inte att komma ifrån att många brittiska filmer från 40- och 50-talen har en viss charm. Det är höjda ögonbryn, oklanderliga dialekter välekiperade skådespelare. Visst var det väldans få filmer som bjöd på lägre samhällsklasser eller andra etniciteter men det glömmer man snabbt bort när man tittar på Green for danger...

#373 The proud valley

The proud valley, 1940. Regi av Pen Tennyson, manus av Pen Tennyson, Jack Jones och Louis Golding, baserad på en bok av Herbert Marshall och Alfredda Brilliant.

Sista filmen i Robesonserien tar oss till Wales och gruvorna. David (Paul Robeson) är här en sjöman som lämnat havet på desperat jakt efter ett nytt liv. Han hoppar lite planlöst på ett godståg som tar honom till den mysiga lilla byn Blaendly. 

Blaendly är en riktig gruvstad där folk gräver på dagarna och sjunger i kör på kvällarna. Kören har dock ett problem med att få en tillräckligt djup bas. Det är alltså då Robeson kommer in till staden. Robeson har ju kanske en av historiens djupaste baser så möjligheterna för en match är ganska höga. Man kan jämföra det med om att det lokala fotbollslaget har problem med teknik samtidigt som en Maradona i högform söker sig dit, eller om skolan har problem med fysik samtidigt som Einstein flyttar dit - ni fattar grejen. Robeson sjunger på gatan och blir raskt infångad av gruvkarlarna som ger honom jobb och gemenskap. Några är lite smårasistiska i början men då körledaren Dick (Edward Chapman) raskt antyder att de har alla svarta ansikten i gruvan så går det över. 

Gruvlivet är ju som bekant farligt, man kan få döda fingrar, sotlunga eller få hårda stenar på sig. Och precis som när jag tror att filmen är på väg in i att vara en Brassed off så händer det en katastrof. Det blir ras och en stor gasläcka. Körledaren med flera omkommer och hela staden hamnar i en chock. Gruvan stängs och arbetarna tvingas leva under allt fattigare omständigheter. 

Filmen hade premiär 1940 så jag antar att krigsvinkeln kom till ganska sent i processen, och den kommer dessutom in sent i filmen. Gruvarbetarna samlar sig och promenerar till London för att visa att de kan öppna gruvan igen, och ur det avseendet (kanske bara det avseendet) så visar sig kriget vara en möjliggörare för byns överlevnad. 

Slutet blir förvånansvärt dramatiskt med imponerande effekter på allt möjligt elände som kan hända och händer i gruvan. Ingenting löser sig utan sammanhållning, mod och personligt ansvar. Temen som definitivt var viktiga att få ut 1940. Regissören Pen Tennyson tog det på allvar och gick själv med i kriget och dog ett år senare. 

The proud valley var lite klyshig men också spännande och lite gripande. fotot och skådespeleriet var bra och studioarbetet var imponerande. 

#373 Native Land

Native Land, 1942. Regi av Leo Hurwitz och Paul Strand, manus av Leo Hurwitz, Ben Maddow och Paul Strand

Robesonserien fortsätter nu med Native Land som är en dokumentär/historiefilm som handlar om fackföreningsrörelsens kamp i USA. Den är uppbyggs av små snuttar av bilder på det fina USA som varvas med några få dokumentära bilder och många re-enactments av olika händelser där fackföreningsrörelsen blivit dåligt behandlad av de onda storföretagen. Det är engagerade medborgare som mördas eller sparkas från sina jobb bara för att de vill ha bättre villkor. Och absolut, storföretagen, i synnerhet i USA, har säkert en mörk och smutsig historia och för all del nutid - av att motarbeta all sorts av arbetarorganisation. Filmen varvar texter från the "bill of rights" med scener som visar hur de fina rättigheterna motarbetas av de krafter som bestämmer i samhället. Det är klart så att även i USA så sitter makten och kapitalet i samma båt om man säger så. 

Tyvärr har filmen två saker emot sig
+Ett väldigt ensidigt berättande som slår in väldigt öppna dörrar. Det vore intressant med lite mer analys, som varför det just har varit i USA som facken blivit så hårt motarbetade, eller varför man lyckats på vissa ställen och inte andra. 
+Tajmingen var också väldans olycklig. 1942 var ju amerikanerna klart mer fokuserade på yttre fiender vilket gjorde att genomslagskraften inte riktigt blev det den borde blivit. The times skriver till och med i sin recension från premiären att "one might also inquire whether a picture of this sort is not disturbing to national unity at this time." Kanske filmen skulle legat i lager tills kriget var slut, men det är klart att efter det kom kommunistskräcken så då kanske inte tajmingen var lika illa då(I synnerhet då affichen känns väldigt sovjetisk)...

Robeson då? Ja han är berättarrösten och sjunger dessutom ett par sånger och inte så mycket mer än det. Han var ju politiskt engagerad så budskapet var ju rakt upp på hans bakgård, men här är han klart mer i skymundan än i övriga filmer i serien. 

Så nja, filmen var trots allt ganska engagerande men kanske inte jättespännande till sin struktur eller sitt utförande. Som mjukisvänster som jag är så får den ändå ett lite svagt: 

#372 Jericho

Jericho eller Dark sands (som den hette i USA), 1937. Regi av Thornton Freeland, manus av George Barraud, Walter Futter, Robert N. Lee och Peter Ruric

Filmen hette alltså Jericho då den hade sin brittiska premiär men bytte namn till den amerikanska premiären, oklart varför men jag gissar på att amerikanerna kanske fick lite missvisande bibelvibbar av originaltiteln (slaget vid Jericho är berömt för att judarna fick ner de stora murarna genom att gå i takt). Här är det dock huvudpersonen som heter Jericho och han är ju mörk och filmen utspelar sig i öknen.... Dark Sands it is. 

En liten passus här är att denna film var väldans svår att få tag i. Jag har allsköns streamingtjänster, bland annat Criterions, men den visades ingenstans. På fysisk media fanns den bara i en stor och dyr box som jag inte var sugen på, så jag såg den på Youtube. Upplösningen var riktigt kass, ljudet dåligt och texten var på arabiska så lite orättvisa omständigheter kring tittningen får läggas till handlingarna. 

Cpl. Jericho Jackson (Paul Robeson) är vilket som en modig och duktig underofficer för en grupp "negro soldiers" på väg över Atlanten under slutet av första världskriget. Båten han åker i blir torpederad och han försöker då rädda några soldater som fastnat bakom en kinkig dörr, då får han under pistolhot av en högre officerare order om att strunta i dom. Han slår då den högre officeren i skallen och räddar sedan sina soldater. Tyvärr dör dock officeraren av slaget och Jericho riskerar många års fängelse (kanske även en dödsdom). Han utnyttjar dock vänskapen med en annan officer för att få en kort övervakad permission. Därifrån flyr han och skapar ett nytt liv för sig själv i Afrika. 

Så snabbt en amerikan (eller Pippi Långstrumps pappa) hamnar bland ursprungsbefolkningen så blir det ju alltid en kung eller hövding och så är det här med. Vi västerlänningar är ju bara så överlägsna. 

Nu ska jag inte gnälla över det för Jericho bröt ganska många mallar för hur svarta visades upp på film. Han är tuff, stark, auktoritär och kallar till och med sin vita sidekick(Wallace Ford) för boy. Robeson var själv tokstolt över filmen och jag kan förstå varför. Han fyller varje scen han är med i med en slags självklar dominans och stundtals även charm. Han har ju dessutom sin röst, som nog är filmhistoriens mörkast, som han använder för positionera sig själv och för att sjunga några tidstrogna trudilutter. 

Hemma i USA hamnar överofficeraren som hjälpte honom att få en permission i rejält med trubbel. Han döms till medhjälp för flykt och hamnar i fem års fängelse. När han kommer ut är han lika bestämd som Liam Neeson i Taken på att få rättvisa. Och han kommer inte ge upp tills han hittar och för tillbaka Jericho till lagens långa arm...

Jericho var lite klyshig, men också ganska underhållande. Även här var mycket inspelat on location i nordafrika vilket alltid är trevligt. En rolig detalj är att när beduinerna rör sig över öknen så spelas musiken som John Williams återanvände till Star Wars-scenerna i Tatooine. 

Ett ganska svagt men ändå ett: 

 

#372 Sanders of the river

Sanders of the river, 1935. Regi av Zoltan Korda och lite av Alfred Hitchcock. Manus av Lajos Biró, Jeffrey Dell, Edgar Wallace och Arthur Wimperis

Håll i hatten, för denna film är dedicerad till "the handful of white men whose everyday work is an unsung saga of courage and efficiency", och i detta fall ska vi hylla de vita männen som styr upp de afrikanska kolonierna. Det är ju lätt att tänka på att hyllandet av dessa typer vilar på en ganska förlegad syn på ras och afrika(filmen är ändå från 1935). Dock så reagerade New york times redan efter premiären:

He was(alltså Sanders), you may remember, a merciless administrator who controlled a quarter of a million warring cannibals in the interior jungles of the British protectorate by flogging miscreants, sending them down the river in irons, or hanging them to convenient trees. The photoplay has cast a pall of sentiment over him and created a romantic portrait of the benevolent white father who guides the destinies of his black children for the greater glory of the empire on which the sun never sets. 

Nu skriver förvisso NYT ovan att afrikanerna var en kvarts miljon kannibaler vilket jag tvivlar ordentligt på. 

Sanders of the river vilar på tre faktioner och deras interaktioner, den rättrogna och überkompetenta britten Sanders (Leslie Banks), de goda lite korkade infödingarna och de onda lite korkade infödingarna. Denna uppdelning har man ju sett från ett stort antal westernfilmer och känns ganska ofräsh. 

De snälla infödingarna leds av Bosambo (Paul Robeson) som är ytterst underdånig mot Sanders. När de samlas så sjunger de en slags mellanmjölksmix av västerländsk och afrikansk musik. De onda leds av en stam fjäderprydda maniacs som bara vill kriga och ta slavar, deras sånger är autentiska afrikanska inspelningar. 

Sanders är alltså befälhavare över en del av Aftrikas inland (verkar vara strax innanför Elfenbenskkusten och en bit in). Hans roll är att bevaka imperiets styre och se till att alla sköter sig. Sanders själv säger att det är den vita mannen som skyddar de svarta från slaveri och förtryck(om man googlar "slave trade" får man en helt annan bild...). Han är sträng, han är smart, han är lojal och duktig. Han vet hur man pratar till de lokala hövdingarna, alltså samma ton på rösten som om man ska skälla ut en tvååring, 

Vad som jag tyckte var kul med filmen var att den till stora delar faktiskt var inspelad på plats. Många småroller spelas av lokala förmågor och man får se ganska mycket natur och etnologi, vilket var lite mer min kopp te. 

Robeson ville gärna vara med i filmen för att visa en positiv och stark bild kring afrika, men kände att filmens fokus förflyttades och blev något han inte kunde stå bakom. 1938 säger han i en intervju att "It is the only film of mine that can be shown in Italy or Germany, for it shows the negro as Fascist states desire him - savage and childish."

Hitchcock var inblandad i början av projektet, då filmen hette Wings of the Jungle, och spelade in ett par scener som kom med i filmen, jag hittar dock ingen info kring varför han hoppade av.

Så Sanders of the river var ganska tveksam som film betraktad. Dock var den ändå lite intressant att se, i synnerhet då så mycket var inspelat på plats. Om bara min etiska kompass fick bestämma så får det bli Nej så det var lite svårt detta. Det får bli min första film med två betyg:

#369 Tribute of an Artist: Paul Robeson - Body and Soul

 Film 2: Body and Soul, 1925. Regi och manus av Oscar Micheaux

I Robesons första film, Body and Soul, spelar han två roller. En som den lömska prästen Rt. Rev. Isaiah Jenkins och en som en blyg uppfinnare. Upplägget är ganska klassiskt, prästen är superhelig då alla ser  åt hans håll, och superskum då alla tittar bort. 

Regissören Oscar Micheaux, gjorde ett flertal filmer utanför Hollywood. Men hans finansiering var skral och teknisk expertis var inte alltid på topp vilket märks i en del scener som kan kännas lite konstigt filmade. Blev något fel som att scenografin ramlar ner eller någon glömmer vad den ska göra så gjorde han inga omtagningar, budgeten räckte helt enkelt inte till. Att vi trots detta fick en så bra film blir ju bara än mer imponerande...

Robesons falska predikant är alltså en traditionell skurk som dricker, spelar, stjäl, tafsar och använder sin falsk präststatus för att förstöra en ung kvinna som heter Isabelle (Mercedes Gilbert). Han våldtar henne och tar hennes besparingar. Stackars Isabell vet att hon inte har en chans om hon skulle berätta då till och med hennes egna mor verkar tro att prästen är godheten själv. Så till slut tvingas hon fly sitt familjehem till den stora staden. 

Mamman; Martha Jane (Julia Theresa Russell), en av församlingens mest hängivna kvinnor blir naturligtvis förtvivlad på sin dotter. Prästen däremot har fått cash och är ganska så nöjd. Mamman har dock inte helt gett upp på sin dotter så helt trygg ska vår bluffande präst inte känna sig... 

Body and Soul är en ganska effektiv melodram som håller ett högt tempo rakt igenom. Robeson är på topp som överentusiastisk och hänsynslös präst vilket gör stackars Isabelles nergång både förutsägbar och sorglig. 

Filmen är musiksatt av en Jazzorkester och en DJ vilket märks. Det blir lite ovant då det i vissa partier är ganska tunga beats som akompanjerar och nästan ibland tar över filmen. Skådespelarstilen är ganska energisk men ändå inte sådär pajasartat som det ibland kan bli. I synnerhet Robeson är väldans effektiv, men även alla sidoroller gör sitt på ett bra sätt. 

I F.W. Murnaus stumfilm Der letzte mann, så följer vi en ganska sorglig man tills på slutet då han plötsligt får en massa pengar och blir glad. I det fallet hade producenterna tvingat Murnau att göra ett Deus ex machina- Happy Ending. Trots att jag inte kan hitta något i bakgrundsmaterialet om det så verkar något liknande hänt här. Tyvärr tycker jag att slut som inte hänger ihop med filmen kan göra helheten sämre och så är fallet här, så det var synd. Filmen i sig var såpass fin att den ändå får en välförtjänt:

#370 The emperor Jones

The emperor Jones, 1933. Regi av Dudley Murphy och William C. de Mille. Manus av Du-Bose Heyward baserad på pjäsen med samma namn av Eugene O'Neill. 

Robeson var på många sätt en pionjär inom teatern. The emperor Jones spelades faktiskt på Broadway och där var ju svarta stjärnor inte direkt vanliga. Han var faktiskt först med att spela huvudrollen i Othello mot en vit skådespelare, vilket tidigare (och för all del senare) spelades av Laurence Olivier, Orson Welles eller andra vita stjärnor i blackface. 1933 var han lite av en stjärna så då var det dags att filmatisera hans broadwaysuccé The emperor Jones. 

På teater är det viktigt att man spelar ut ordentligt. Gesterna måste vara stora och rösten hög så även de längst bak kan se vad som händer och hänga med i dialogen. En bra idé brukar vara att skala ner lite av det där när man spelar in film, vilket inte Robeson gör. Regisören verkar inte heller bearbetat manuset särskilt mycket, vilket är synd då man på film kan byta miljöer eller åtminstone röra kameran. Men det är klart 1933 var kamerorna väldans stora och stationära när man skulle spela in ljudfilm. 

Pjäsen cirkulerar kring en Brutus James (Paul Robeson) som är lite av en skojare. Alla i hans hemtrakter tror att han är lite av en ängel men i verkligheten så ljuger och spelar han sig fram i den undre världen. Det ene leder till det andra och han hamnar i finkan. Han rymmer, hamnar till havs och blir kung över ett gäng infödingar på en öde ö i stilla havet. Så där är vi, i en klassisk "negerkung"-trop med korkade infödingar som bara gör som den smarta amerikanen säger. Till slut, efter att han gjort om hela ön till ett slags Versailles så verkar infödingar tröttna och skrämmer iväg honom. Sedan lurar de tillbaka honom med infödingsdanser och mystiska förbannelser (varför denna "skräm bort-lura tillbaka" taktik var bra fattade jag inte). Ack slutet blev inget bra för vår stackars...hjälte. Eller för vår stackars tittare(alltså jag, för jag antar att ingen annan tittar på denna...). 

Musiken var bra, särskilt härlig var gospelmusiken som sjöngs fram då och då. Tyvärr är Robesons egna röst jättespeciel men också väldigt gammeldags. Det är en slags superlåg Barytonröst som är ännu murrigare än James Earl Jones. Det bara inte riktigt känns så kul för mig att lyssna på även om jag kan tycka att den är imponerande. 

Så totalt sett är det ett ganska muggigt manus, övertydligt skådespeleri, ganska trist filmat men med trevlig musik. Aj aj. Jag bjussar på en svag: 

#369 Tribute of an Artist: Paul Robeson

Boxset: Tribute of an Artist

Dagens box: Tribute of an Artist som handlar om Paul Robeson som var en av de första mörkhyade "stjärnorna" i amerikansk film. Hans största kommersiella filmer, Showboat och Kung Salomons skatt finns inte mer här, men det är inte helt irrationellt då denna box mer vill visa hans artistiska sida än hans småroller i diverse storfilmer. Jag är innan detta äventyr obekant med Robeson bortsett från hans Ol´ man river - tolkning från Showboat som jag lyssnat på. I denna första del av 5 så bjuds det på en kort dokumentär, Portrait of an artist, som för all del var ganska trevlig men inte särskilt informativ och hans tredje film, stumfilmen Borderline.

Film 1: Borderline, 1930. Regi och manus av Kenneth MacPherson
I mitten av 1920-talet träffades en grupp engelska konstnärer och intellektuella och kallade sig "Pool". Lite oklart om de kom från Liverpool eller om de bara var en pool av konstnärskap. De gjorde ivarjefall tonvis med kortfilmer och denna, deras enda långfilm (dom dock bara var 75 minuter). 

Filmen centrerar kring en kärlekstriangel på ett slags lägenhetshotell där en man(Gavin Arthur) och en fru(Eslanda Robeson) bråkar. Hon ligger på marken. Hon lämnar honom. Hon träffar Pete (Paul Robeson). De verkar kära. 

I filmens samhälle så blir en del upprörda, en dam(Blanche Lewin) försöker upprört förklara vad som hänt för två lesbiska kvinnor som äger själva hotellet och avslutar med sammanfattningen "Well, he's a nigger". Kvinnorna verkar inte tycka att det är ett problem. Damen däremot är upprörd och påbörjar en affär med den ensamma mannen. Tyvärr slår han henne också och då hugger hon honom lite tafatt med en kniv. Han blöder lite och deppar ihop, trist. Lite påmind blir jag om denna artikel från Salon:

Allt händer ganska snabbt, och sedan händer absolut ingenting. Karaktärer står upp och vi får se lite ovanliga kameravinklar. En annan karaktär tittar ut genom fönstret, fler ovanliga kameravinklar. Någon annan tar en drink, och nu kommer en massa knasiga klipp vilket är kul. Filmen har vissa moment då klippningen går all in på Soviet-montage vilket är rätt kul men det händer bara ibland. Det står att Kenneth MacPherson är ensam regissör men här känns det som att ett helt konstkollektiv har varit inblandad. Jag har verkligen ingenting emot arty klippningar eller vinklar men jag har emot då de bara skapar meningslösa sekvenser som aldrig tar slut.

I början var jag helpepp. politiskt, spännande och ett ganska roligt lesbiskt par. Sedan slår filmen på bromsen rejält, och inte på ett skönt impressionistiskt sätt utan mer på ett hetsigt-filmat-men-inget-händer-sätt. Filmen är dock ett intressant och spännande halvtimmesäventyr, men nu var den ju mer 75 minuter i tid och det känns ju inget bra. 

#368 Corridors of Blood

Corridors of Blood, 1958. Regi av Robert Day, manus av Jean Scott Rogers 

Här har vi en titel som känns ruggigt passande för Halloween. I realiteten var dock filmen inte alls särskilt halloweenig då den varken har några större mängder korridorer och ännu mindre blod. Så kan de gå när producenterna får sätta filmtitlarna... Filmen handlar om en samvetsgrann doktor(Boris Karloff) som i början av 1800-talet försöker hitta sätt att operera sina patienter utan att de ska skrika av smärta. Men kollegorna är skeptiska, och ser det som omöjligt att smärtlindra. Eller som en Dr Mount säger: 

alas, inevitably you can't have operations without screams. Pain and the knife, they're inseparable!

Men vår hjälte ger inte upp, och försöker demonstrera en blandning som går uselt då den ska demonstreras framför alla potentater, patienter får nämligen spel och slår ner en massa människor. Nu blir vår goda doktor plötsligt en driftkucku för hela läkarkåren. Precis som i "The haunted strangler" så blir han obsessed, han ska lyckas ta fram en metod som lyckas. Då får han en idé, opium. I verkligheten så bedövade man folk med både eter och opium vid denna tid, men i vår alternativa tidslinje så gör de inte det, men har ändå en massa opium i sjukhuslaboratoriet (oklart till vad). Nu börjar då alltså experimenterandet med opium. Då ingen patient finns tillgänglig så experimenterar han på sig själv, och verkar trivas ganska bra i opiumdiset. Tyvärr så liksom får han hallucinationer och minnesförluster då han är hög(eller låg?), vilket ett gäng skurkar utnyttjar då de får honom att skriva på dödscertifikat att de döda de visade upp hade dött en naturlig död så de kunde säljas till obduktionsläkarna.-I verkligheten hade de inte dött naturligt utan fått ordentligt med hjälp på traven. Här har vi en ung Christoffer Lee som kuddmördare vilket görs fin fint. Men i övrigt bjuder inte blodkorridoren på så mycket skoj. Det är missbrukssproblem helt enkelt. Tyvärr blir det inte särskilt engagerande då tempot är lågt och manuset ganska så slarvigt. 

Det här var faktiskt ganska så trist. Jag ville se mer blodskorridorer och mindre dåligt researchade plottar. The Knick utspelar sig i samma tid med samma tematik, se den istället!

#367 The haunted strangler

The haunted strangler eller Grip of the Strangler, 1958. Regi av Robert Day, manus av John Croydon och Jan Read

I huvudrollen har vi en SJW, James Rankin(Boris Karloff) som är en slags jurist som kämpar för svaga utsatta människor. Nästa case handlar om att rentvå en misstänkt mördare som hängdes för 20 år sedan. Objektivt sätt finns det säkert viktigare saker att fundera på men just detta case verkar fascinera vår protagonist oproportionerligt mycket. Han letar ledtrådar och kollar in platser där morden ägde rum, och fortfarande befinner sig filmen i en välbekant detektivkontext. Ganska bra detektivkontext till och med, spår tas fram och bilden av en ganska slarvig rättegång växer fram. Trots sin väna frus uppmaningar så blir han mer och mer investerad i vad som händer och hittar en misstänkt man som på något konstigt sätt försvann efter avrättningen. Nu blir de spoilers här, men affischen spoilar ju detta mer eller mindre. För mördaren kanske är---- han själv? Mycket riktigt får han galenskap och spasmer som följs av minnesförluster. Galenskapen är av det lite extrema strypa-och-hacka-unga-kvinnor-slaget. Efter en del förvirring så måste han till slut konfrontera sin inre Mr Hyde och gå till polisen med sanningen. Polisen verkar dock skeptiskt och tror att han bara är utarbetad. Nu tvingas han, tragiskt nog, att spela galen även när han inte är det för att bli satt bakom lås och bom. Men när det väl lyckas så får han ett återfall och galna Rankin är superstark och listig. Dessutom så har han en gammal gaslampa i sin cell, jag är ingen kriminolog eller så men att ha öppen eld i celler för "the criminally insane" verkar lite osmart, och än mer så ge dom halmmadrasser. 

Brittiska poliserna är överlag inte riktigt mogna sin uppgift i denna film. De får liksom ganska enkla jobb som att vakta en dörr vilket de misslyckas kapitalt med. Slutet på filmen blir därför ganska blodigt men det är precis så som den galna sidan av Rankin vill ha det. 

Den ogalna sidan blir däremot jätteledsen och frustrerad, och det kan man ju förstå. Här tycker jag filmen lyckas bra med att skapa och visa stackars Rankins frustration och ångest. Andra halvan av filmen är faktiskt en effektiv ångestfest och det tackar man ju aldrig nej till.

Ångestframkallande och spännande, jag gillar't! Dagens Halloweensurprise får en:

#366 The Atomic Submarine

 The Atomic Submarine, 1959. Regi Spencer Gordon Bennet, manus av Orville H. Hampton

Vad som var kul med 50-60 talsskräckisar var just hur tidsandan var så otroligt påtaglig. Det är onda ryssar, det är ryndracet eller som här atomubåtar. Vad som var trist var att många av de amerikanska dussinskräckisar var så oläskiga, och faktiska ganska långtråkiga. Man hade helt enkelt varken budget eller idéer för att göra hela filmen kul att titta på, utan lade allt krut på sista kvarten se exempelvis The Blob, Fiend without a face eller First man into space. Visst finns det undantag som fin-fina Night of the hunter och Dracula ska ju också vara bra men visst finns det en trend. 

Här har vi i alla fall en ubåt, en atomubåt dessutom som ska utreda mystiska båtsänkningar vid nordpolen. Det hamnar på jakt efter ett mystiskt underjordiskt tefat som liksom hela tiden försöker gå till attack och sedan fly iväg. Är det utomjordingar, ryssar eller något annat, mystisk är det ivarjefall. Men besättningen är modig och går till attack och på slutet bordar de det mystiska skeppet. Då blir den här sega historien lite roligare med en skurk som ser ut som en klubba med ett fastklistrat öga. Tyvärr skapar effekterna inte så mycket spänning utan mer något som liknar moderskänslor. Jag tänker på en massa söta praktikanter som lekt med Papiermache och mossa för att göra alla tacky grejer på skeppet, dom är ju så duktiga! Fast mest duktiga-för-att-vara-underbetalda-praktikanter mer än quit-your-day-job duktiga. 

 Atomgrejen då? Att få in lite atom i filmen var verkligen en sistaminuten grej. Det finns i titeln och ibland tittar karaktärerna på en radioaktivitetsmätare på väggen och säger "The radioactivity is going up" men i övrigt så är detta en ubåtsfilm och inte en atomubåtsfilm. 

Vad som var bra med filmen var att den var kort, bara 105 minuter, men vad som var dåligt med den var att 105 minuterna kändes som så mycket mer. Efter en stunds tittande var jag säker på att jag tittat minst 105 minuter men då jag kollade på var det visst bara 41 minuter och det säger ju något...

Så, kul sista kvart men i övrigt forget-about-it. 

#361 The Beales of Grey Gardens

 The Beales of Grey Gardens, 2006. Regi av Albert Maysles och David Maysles

1973 blev bröderna Maysles inbjudna av släkten Beale för att dokumentera den egensininga duon Edith och eh Edith (med smeknamnet Big Edie). Bröderna kom in i en vansinnig värld av skräp, societet, gamla pengar och egensinniga karaktärer. Så, efter den korta inspelningen bestämnde de sig för att detta måste bli en hel dokumentärfilm, så två år senare var de tillbaka med fler kameror, film och tid att sätta sig in i kvinnornas liv. Filmen, Grey Gardens, blev en hejdundrande succé. Men filmen skapade också en hel del kritik mot bröderna, kritik som gick ut på att de utnyttjat några sinnessvaga kvinnor. Men kvinnorna själva var inte bittra utan glada, Edith d.y. startade upp en Cabaretshow som hon spelade för sin stora skara fans. 

2002 dog Edith och Mayslesbröderna bestämnde sig för att klippa ihop de bästa klippen som inte kom med i filmen. Filmen The Beales of Grey Gardens får därför samma struktur som den tidigare. Det händer inget speciellt under filmen utan den bärs helt och hållet upp av karaktärerna. 

Men då de bästa scenerna naturligtvis kom med i den första filmen så borde denna ha en "For serious fans only"-sticker på sig. Det är nämligen ganska mycket filler mellan de roliga partierna. Och mycket av det annorlunda livet de lever, Edith d.ä. ligger exempelvis alltid i sin sjukt smutsiga säng och äter glass, har man ju sett tidigare, eller att de matar tvättbjörnarna som bor på vinden. Men inget kan ta ifrån att de är härliga karaktärer och en hel del småtrevligt kommer ändå fram genom filmen som när Edith d.y. låter astrologi styra hennes kärleksliv tills hon kommer på att hon är katolik eller då hon reder ut hur hon vill ha sitt kärleksliv: 

Edith 'Little Edie' Bouvier Beale: ...But ever since then, I've had this desire, you know, to find someone that I like. I mean, not just one, but two. Now, I'm not talking about the group travel they do nowadays in the space age. You know, my aunt, she's a widow, and she went with seven other widows. Now, I don't mean that kind of stuff. I mean really to have fun! You know. Not with one, but with two! And I don't mean women either!

 

Kvinnorna är en ganska intressant mix av egensinniga fånga dagen människor och reliker från en annan tid. De sjunger gamla visor, de pratar om gamla bekanta som de inte sett på evigheter, de verkar på något sätt helt avkopplade från sin omvärld och sin samtid. 

Lite småputtrig och småtrevlig men The Beales of Grey Gardens är också ganska långrandig och händelselös. Mayslesbröderna borde släppt denna som ett halvtimmes extramaterial till första filmen, det hade varit perfekt. Nu blir det däremot ett ganska starkt: