Stockholms filmfestival 2019, lilla topplistan!

Ah, ännu ett triumfatoriskt filmfestivalår!

Även om det blir lite färre filmer än förra året så är snittbetyget högre. Roligast av allt var att jag fick med mina barn på många av visningarna :)


Så here we go, från bäst till sämst:


1. En helt fantastiskt vacker kärlekshistoria som kändes in i hjärteknoten (?). Supersnyggt foto och en väldigt fin stämning rakt igenom

Portrait of a Lady on Fire, regi av Céline Sciamma

2. Knives in kanske den borde hetat? Vilket som så var det en trevlig deluxe-version av morden i Midsommer och ibland är det allt man behöver

Knives out, regi av Rian Johnson

3. The Lighthouse var ingen film att förstå, mer en film att uppleva. Otroligt snygga referenser till tyska stumfilmer och den gamla sjökaptenen i Simpsons

The Lighthouse, regi av Robert Eggers

4. Både en komedi och en dagsaktuell nedfart i fascismens hjärta.

Jojo Rabbit, regi av Taika Waititi

5. Om en man som vill lämna sitt land utan att riktigt lyckas. Diskuterar frågor som integration, nation, identitet och lyckas däremellan vara rolig.

Synonyms, regi av Nadav Lapid

6. Kanske mer en divorce story... Har sina fina scener, i synnerhet en fin Sondheimsång av Adam Driver. Är tyvärr också sorgligt ojämn i både stil och skådespeleri.

Marriage Story, regi av Noah Baumbach

7. I kina vill folk tydligen inte veta om de är sjuka så därför spelar släkten tydligen små charader för att inte berätta.

The Farewell, regi av Lulu Wang

8. HYSTERISK JAKT PÅ TJUR. ALLA SKRIKER. HELT HYSTERISKT, AAHSHSHHSH

Jallikattu, regi av Lijo Jose Pellissery

#308 Masculin Féminin

Masculin Féminin, 1966. Regi av Jean-Luc Godard, manus av Jean-Luc Godard och Guy de Maupassant.

Godard kan ju vara världens jobbigaste manusförfattare så visst hopp får jag när jag ser att han inte skrivigt filmen själv. Annars är jag skeptisk, jag gillar inte A bout de souffle eller så mycket annat han gjort med undantaget La mepris (där han också hade manushjälp av Alberto Moravia). Som regissör är han faktiskt ganska så kul och tar liksom alla chanser han kan för att trycka in nya ideer. Nackdelen med all den kreativiteten blir ju ett bristande engagemang då ingeting är "på riktigt". Just avståndet mellan publiken och vad som händer, den så kallade Verfremdungseffekten var ju något han var ute efter. Masculin Féminin handlar om unga människor i Paris, och då i synnerhet Paul (Jean-Pierre Léaud). Paul hänger på kafeer och snick-snackar med en massa pimpinetta fransyskor. Han hänger på caféer, han röker lite snyggt, han raggar och ägnar sig åt lite håglös antiamerikanska protester. Och ja, jag kan verkligen förstå att detta var stort på 60-talet. Det känns faktiskt fortfarande rätt så coolt att vara en snygg 60-talsfransman med coola kläder och sånt.

Paul har ju en del trassliga förhållanden och sånt men roligast är ändå de olika halvimproviserade intervjuerna med olika tjejer han träffar. Han liksom både intervjuar dem kring deras liv och raggar samtidigt på ett väldigt franskt sätt.

Paul med några tjejer 

Bardot går igenom ett manus

Tja, vad ska man säga. Masculin Féminin har några ganska jobbiga politiska och poetiska utflykter som gör mig stundtals ganska...trött. Men det finns också en del roliga idéer och en ganska skön stämning så jag bjuder på en:

#311 Sword of the Beast

Sword of the Beast eller Kedamono no ken, 1965. Regi av Hideo Gosha, manus av Hideo Gosha och Eizaburo Shiba

Det finns ganska ofta kopplingar till nutida politik och förhållanden i 60-70talens samurajfilmer, men de är sällan så tydliga som i Sword of the Beast. För här har vi en Samuraj(Mikijirô Hira) som försöker genomdriva sociala reformer och hamnar till slut på en vild flykt mot maktens män som vill behålla sitt monopol på inflytande och tillgångar. På sin flykt stöter han på en annan samuraj(Gô Katô) som har vigt sitt liv att hjälpa sin svaga klan genom att vaska guld vid en farlig flod, farlig för att han både måste hitta guldet samt försvara det mot banditer och andra klankrigare som vill lägga sina vantar på det. Han är dock en hänsynslös och skicklig svärdsman så han håller sitt liv och sin skatt intakt, han lever dock fattigt då varenda liten guldbit han får fram går till klanens ledare. Själv är han lovad en bättre titel (livvakt istället för soldat) när han är klar. Man behöver inte vara Karl Marx för att ana en bakomliggande agenda kretsat kring relationerna mellan de som producerar och de som är i bestämmandeställning. De två samurajerna hamnar dock snabbt i konflikt då vår samuraj på flykt gärna vill ha guldet. Men ju längre filmen går desto mer börjar de första hur mycket det har gemensamt.

Guldvaskarsamurajen anar att hans fru kanske inte vill skydda klanen till vilket pris som helst

Samurajen på flykt hittar en C3PO-figur som blir hans sidekick

På någon nivå ifrågasätter inte bara filmen vårt kapitalistiska samhälle men också den gamla Bushido-krigarkoden. Bushidos ganska komplexa regelverk framställs här som bara ett ytterligare sätt att hålla nere de som redan är nere.

Intressant och snygg. Det blir ett rungande:

#305 Boudu saved from drowning

Boudu saved from drowning eller Boudu sauvé des eaux eller Boudu flyter förbi, 1932. Regi av Jean Renoir, manus av René Fauchois.

Jean Renoirs pappa, Auguste Renoir - var ju som bekant en av sekelskiftets mest framgångsrika målare. Hans impressionistiska och lite idealistiska tavlor hade ofta motiv där medelklassmänniskor liksom hängde vid stranden eller rodde en liten romantisk båt längst en liten pittoresk flod. Screw that tänker Jean Renoir i sin uppgörelse med borgarskapet i allmänhet och pappa i synnerhet. Boudu flyter förbi utspelar sig i precis samma miljöer vid precis samma tid som många av pappas konstverk, men nu ska Jean visa hur förljugna alla dessa borgarbrackor är. För när den knasiga luffaren Boudu (Michel Simon) försöker begå självmord och räddas av en pompös medelklassig bokhandlare så hamnar han i en konstig värld. För Boudu vill bara hänga med sin hund och om det skiter sig så vill han gärna dö. Men icke, hans räddare får medalj som hjälte och Boudu får en massa förmaningar kring hur man ska bete sig. Så kan de gå.

Lägg till bildtext

Lägg till bildtext

Jaja, Bourgeoisien säger ena stunden att man ska vara fin i kanten och i andra stunden har de en massa utomäktenskapliga affärer och sånt. Dessutom försöker de forma sin nya skyddsling till att själv bli en god borgare. Men Boudu vägrar följa konventioner och går sin egen väg. Tyvärr är hans egna väg inte så charmig heller, utan att leva i smuts på gatan. Luffisliv på gatan är nog generellt trevligare i politisk teorin än i praktiken.

Så nä, trist film för mig. politiska poängerna är banala, humorn slår slint och estetiskt är det ganska så meh.