#296 Le Notti Bianche

Le Notti Bianche, 1957. Regi av Luchino Visconti, manus av Suso Cecchi D'Amico och Luchino Visconti, baserad på en bok av Fjodor Dostoevsky.

I början av filmen riktas en särskilt tack till Cinecitta som var (och är) italiens största och mest berömda filmstudio. Ganska snart förstår man varför då filmen är inspelad i någon Venedigvariant helt och hållet uppbyggd i filmstudion. Jag läste en gammal recension i "Senses of cinema" där författaren (Melville) hävdar att miljöerna i Le Notti Bianche är liksom medvetet teatrala. Själv tycker jag det är lite svårt att bedöma, men det finns något naivt sagoaktigt kring detta lilla melodram.

Natalia (Maria Schell) träffar Mario (Marcello Mastroianni) på en bro över kanalen. Han blir intresserad, men hon väntar på någon annan, någon annan som lämnat henne för ett år sedan men lovat att komma tillbaka. Precis som i precis som en figur i "Tusen och en natt" så väver hon persiska mattor på dagarna och längtar på kvällarna. Han å andra sidan bara sover på dagarna och raggar på nätterna. Mest vill han ju ragga på Natalia, men hon friendzonar honom stenhårt, och ber honom att hjälpa henne med hennes gamla flirt. Komplikationer och bla bla bla - ni vet hur det brukar utveckla sig.

Filmen har en liten uppiggande danssekvens där Mario liksom pressas att dansa vilket han gör jättetrevligt med konstiga ryckningar. Jag har aldrig sett Marcello Mastroianni dansa innan så det var kul att se att han kunde det med.

Filmens stora problem är dock Maria Schell. Hon är söt men hela hennes karaktär verkar vara modellerad efter en femåring. Hon pratar som en femåring, hon tänker som en femåring och rör sig stundtals också som ett mycket litet barn. Detta gör att det för mig blir lite creepy då Mario försöker få ihop det med en så pass efterbliven person. Sååå nej, kärleken blev aldrig särskillt engagerande för mig.

#612 Certified copy

Certified copy eller Copie conforme, 2010. Regi av Abbas Kiarostami, manus av Abbas Kiarostami och Caroline Eliacheff.

För några år sedan besökte jag handskriftsenheten på forensiskt centrum(polisen). Konsten de hade på sina väggar var till stor del Miró - original. Eller nästan original, för Mirós tryckare hade printat ut några extra exemplar och försökt sälja dom på konstmarknaden. Allt avslöjades och konsten var plötsligt värdelös och skulle förstöras, men fick vara inne hos polisen tills det var gjort. Konstverken var alltså samma som kostar miljontals kronor men gjorda lite senare på kvällen så konstnärligt var de ju samma grej... Tematiken kring vad som är sant eller äkta och om det spelar någon roll är alltså temat för dagens film.

Hon (Juliett Binoche) har uppenbarligen ögonen för den för den überkulturella mannen som besöker den lilla italienska staden hon bor i. Mannen (William Shimell) är ute på tur för att pusha sin bok som handlar om original och kopior. Är original alltid bäst och varför lägger vi sådan betydelse kring äkthet när kopior kan vara både roligare och billigare?

Dom börjar prata och tar till slut en fika. Då servitören misstar dem för ett gift par så fortsätter de den leken resten av dagen. Båda säger fina och fula saker kring deras äktenskap medan de går igenom en vacker italiensk by och tittar på konsten. Efter en stund börjar jag undra om det verkligen är så att de inte kände varandra från början? Tja, det är nog inte meningen att allt ska vara solklart, men sanningen är ju ofta inte det. Någonstans så blir deras kopia av ett äktenskap varken bättre eller sämre än ett riktigt, och då kanske inte äktheten i sig är så betydelsefull? Dessutom är äkthet i sig intressant kopplat till en spelfilm där skådespelare alltid låtsas... Och vad är äkta egentligen, är inte bara våra relationer, äktenskap, intressen och gener kopior av kopior? Många kluriga frågor som diskuteras framför det fin-fina fotot.

Här är dom lite sura

Hmm

Precis som Bergman ofta gör så närmar sig Kierostami en fråga som han vill diskutera istället för att bara lägga fram ett skeende i tittarens knä. Under filmen gång snurrar hjärnan lagom mycket och tankar och teorier som läggs fram vilar länge i mina tankar. Fint.

#291 Heaven Can Wait

Heaven Can Wait eller Himlen kan vänta eller Születésnap(!), 1943. Regi av Ernst Lubitsch, manus av Samson Raphaelson och Leslie Bush-Fekete.

I början av filmen är han död, vår åldrade charmiga hjälte Henry (Don Ameche). Han går direkt till ingången till helvetet då han vet att det är kört för honom "där upp", men djävulen som verkar vara både trevlig och förstående vill ändå resonera med honom, kanske han ändå har en chans. Kan du inte berätta om ditt liv och förklara varför allt är så kört? Tja, Henry börjar med sin barndom och jobbar sig framåt. Scenerna när han är barn och försöker charma flickor med sina skalbaggar är helcharmiga, men ganska snabbt går filmen in på autopilot. Han charmar en jättetråkig tjej (Gene Tierney), han är otrogen många gånger och dör så småningom.

Tyvär är det bara Henry och hans farfar Hugo(Charles Coburn) som är lite roliga, resten är ganska slätstrukna. Åtminstone jag charmas till viss del av Henry men engagemanget och skratten liksom uteblir - och jag som hoppades storligen på Lubitsch.

Han charmar henne

Hon har en jättetråkig min hela tiden

Så kommer han till himlen eller inte. Jag har nästan glömt svaret själv trots att jag såg filmen igår. Och ja, jag är lite smågnällig för filmen hade sina charmiga delar men de räckte bara till en kort text och ett snålt betyg:

# 293 The Flowers of St. Francis

The Flowers of St. Francis eller Francesco, giullare di Dio, 1950. Regi av Roberto Rossellini, manus av Roberto Rossellini, Federico Fellini, Félix Morlión, Antonio Lisandrini och Brunello Rondi.

Sankt Francesco hade ett långt liv och har lämnat ett stort avtryck på många håll och kanter- inte minst ligger han bakom namnet på en av USA:s finaste städer. Kort och gott föddes han i en rik familj, blev superkristen, startade ett munk- och nunnekloster. Gick omkring i fattiga kläder och hjälpte fattiga människor. The Flowers of St. Francis fokuserar på den tiden då han just öppnat sitt skruttiga munkkloster och hänger med sina munkkompisar och sprider guds ord. Alla skådespelarna är munkar (eller systrar) som gör sitt jobb ganska bra - De har antagligen bra koll på sina repliker då de till stor del är tagna från de historiska källorna. Filmen är en episodfilm där man får följa en massa småhistorier kring livet som fattigmunk. Nya munkar kommer, nunnorna är på besök, en munk åker på spö, en annan mun tar en grisfot och så vidare.

Det skulle kunna vara ganska trist men det är det inte. Det är trevligt. Munkarna är trevliga typer som vaggar genom landskapet och liksom tackar gud för alla motgångar, alla fåglar, alla buskar och allt regn de stöter på. Så ja, som religiös lockelsefilm funkar den ganska bra på mig - så var finns närmaste munkkloster att joina?

En liten intressant grej var att nästan alla karaktärer som inte var munkar var liksom överdrivna och förvildade expressionist-skurkar. Det var stora mustacher, arga käpper som slår, galna uniformer och sånt villket kanske i sin tur ledde till att munkarna kändes mer down-to earth.

Fransicus ber till ett träd

En expressionistisk skurk vill slå en munk som bara tittar milt på honom

Till slut får man lämna munkhemmet...

Sist men inte minst går bröderna skilda vägar- och vilket håll de ska gå åt bestäms genom Fransiscusmetoden:

I command you, out of holy obedience, to spin around where you stand the way children do at play, and don't stop spinning until you're dizzy.

Vilket håll man landar på fick bestämma var man skulle gå. Perfekt upplägg för en uppföljare, men ingen gjordes...

När inspelningen var klar ville Rosselini tacka alla munkarna som hade vägrat ta emot lön. Efter insisterande så kom de till slut med ett önskemål. Rosselini trodde de skulle begära ett soppkök eller något sånt, men icke. Munkarna ville ha ett jättefyrverkeri och det fick dom.

#286 Divorce Italian Style

Divorce Italian Style eller Divorzio all'italiana, 1961. Regi av Pietro Germi, manus av Alfredo Giannetti, Ennio De Concini och Pietro Germi

Hederskulturer och hedersmord är ju tyvärr fortfarande förekommande i flera delar av världen. Ämnet kan vara lite känsligt så jag förväntade mig inte att jag skulle se en komedi om hedersmord men det är vad som bjuds på av Pietro Germi.

Den sicilianska baronen Ferdinand (Marcello Mastroianni) är olyckligt gift med sin puttinuttiga fru (Daniela Rocca) som stör honom konstant med frågor kring hur mycket han älskar henne eller om vilka blommor som är vackrast - Så tråkigt! Däremot har han en söt kusin, Angela (Stefania Sandrelli) som han mycket hellre vill vara ihop med. Är hon rolig, intressant eller smart? Vem vet, för Ferdinand har drabbats av gubbsjukesjukan och nöjer sig helt med att hon är söt. Dessutom så är alla kvinnor innomhus så släkten är den enda man får lägga ögonen på...

Skilsmässa får ju Ferdinand inte heller ta ut, då de är classic katoliker, så därför måste frugan liksom dö... Då Italien har en lag där en vredgad make kan mörda sin otrogna partner(lagen instiftades faktiskt av kejsar Augustus och verkade fortfarande gälla på 60-talet) och då få ett lågt straff så satsar han på det. Problemet är att frun är så trogen och inte alls verkar vilja ha en enda affär. Suck. Ferdinand måste uppenbarligen lösa allt själv. Så han försöker ivrigt få ihop frugan med en lokal målare han raskt anställer för att renovera deras vardagsrum. Allt går inte riktigt som tänkt då frun flyr från staden med sin nya lover och gör det omöjligt för honom att göra det han vill (mord).

Plötsligt vet alla i samhället om att hans fru är otrogen. Han blir hånad, hans systers fästman säger upp förlovningen. Hans serveringspersonal säger upp sig. Sammanfattningsvis så blir han och hans utvidgade familj helt utfrysta från samhället då samhället unisont tycker att en man som har en otrogen fru är patetiskt och förtjänar att leva i total skam. Han får hatbrev i drivor och folk säger knappt hej till honom på gatan, men han tar det chill. När han hittar sin fru så ska han göra klart sin plan...

Med frun på stranden

Med pistolen i soffan

När jag skriver om filmen så känns allt lite mörkare än vad den rent visuellt var. Den är konstigt nog en mix av komedi och spänning och nästan ingen samhällskritik alls, trots att hela samhället verkar värderingsmässigt sjukt. Intressant.

#283 A Generation

A Generation eller Pokolenie, 1955. Regi av Andrzej Wajda, manus av Bohdan Czeszko.

Här har vi alltså Wajdas första film, och också första delen i hans trilogi om andra världskriget från polskt perspektiv. Starten är också grymt ambitiös med ett långt "Crane-shot" över Warsawas kåkstäder till tre kompisar som leker med en kniv. Ett tyskt  tåg åker förbi och de kastar sig upp på en vagn och -nästan på skoj- hystar runt några kolbitar innan en av grabbarna blir ihjälskjuten, och plötsligt är leken inte så rolig längre. En av grabbarna, Stach (Tadeusz Lomnicki) springer hem till sim gamla farbror och bestämmer sig för att ta sig i kragen och skaffa sig ett jobb. Men Polen 1944 var inte arbetsmarknaden helt okomplicerad, och Stach hamnar på ett snickeri som gör sängar till tyskarna. Där någonstans kommer politiken ganska klumpigt fram. En jobbkompis berättar om Marx och arbetarnas rätt till sin egen produktion. Stach (och den polska filmbyrån) liksom ryser av välbehag, och han blir raskt kommunist han med. Men snart går engagemanget mer åt frihetskampen mot tyskarna som är filmens riktiga handling. Han blir rekryterad av en tjej till motståndsrörelsen, Dorota (Urszula Modrzynska) och börjar med operationer. De jobba tillsammmans men börjar också inleda en relation. Till en början är Stach hoppfull och entusiastisk men mot slutet allt mer överväldigad över motståndets pris.

För den generationen som hade oturen att vara i Polen, under denna tid var livet svårt och farligt. Många fick välja mellan att ta hand om sin familj under svåra omständigheter eller att försöka göra något åt de omständigheterna. A Generation blir ett sätt att hedra de som kämpade mot fascisterna (så kallade antifascister), vilket görs på ett fint sätt, utan att heroisera för mycket.

Motståndskämparna (Roman Polanski had en mindre roll(i mitten))

Dorota blir utfrågad av nazisterna

Politeken var däremot ganska påklistrad men det störde inte så mycket, då det mest handlade om ett par scener. Överlag var A Generation både intressant och engagerande och höll en bra teknisk kvalitet. Jag gillar't