#285 Ashes and diamonds

Ashes and diamonds eller Popiól i diament, 1958. Regi av Andrzej Wajda, manus av Jerzy Andrzejewski och Andrzej Wajda efter boken med samma namn av Jerzy Andrzejewski

"My darling Flopsy will always be with me in my beautiful pendant. I loved her so much and shes always with me." säger en kvinna på sajten https://cremationinstitute.com/cremation-diamonds-guide/. Cremation institute erbjuder alltså tjänsten att förvandla askan från din avlidne hund, make eller vän till en konstgjord diamant för mellan 2 000-20 000 dollars. Wajdas film handlar om helt andra saker och erbjuder mer aska än diamanter men mer om det sedan.

Filmen utspelar sig precis vid andra världskrigets slut och cirkulerar kring de protyska motståndsfickorna som fortfarande kämpar för att Polen ska vara ett mer nationalistiskt, nazifierat land fyllt med lömska kapitalister. En av deras Hitmen, Maciek (Zbigniew Cybulski) börjar filmen med att skjuta fel människor under ett väg-attentat. Under en stor del av filmen så försöker han komma åt det tänkta mordoffret, kommunistpampen Sczukza(Waclaw Zastrzezynski). Men i takt med att han blir kär så börjar han ifrågasätta om han verkligen pysslar med rätt saker. Tyvärr är det dock inte så enkelt att lämna pronazistgruppen utan det är mer en permanent grej, vilket ställer till det för Maciek.

Filmen är ganska förutsägbart kritisk till protyskarna, som porträtteras ganska snyggt som gammeldagsspöken som gör allt de kan för att suga ut folket. Vad som är modigt är att Wajda också visar kommunistledare som villigt ersätter borgerliga kapitalister med Sovjetiska borgerliga kapitalister som beter sig väldigt likt sina företrädare.

Maciek skjuter (på fel personer)

Maciek raggar (framgångsrikt)

Popiól i diament är både spännande och lite drömskt depressiv. Kärleken kommer inte hålla och man kan inte ändra dåliga val man gjort. Skurkar och hjältar får roller av samhället som de sedan spelar upp... En snygg grej var en dans på slutet som ju var väldans lik andarnas cirkus i Carnival of souls som kom några år senare.

Intressant, gripande och snygg!

#281 Jules and Jim

Jules and Jim eller Jules et Jim eller Jules och Jim, 1962. Regi av François Truffaut, manus av François Truffaut och Jean Gruault efter en roman av Henri-Pierre Roché.

Filmens början nästan spritter av klämkäck stumfilmsglädje, fotot är lite sådär retroskakigt medans vi får känna våra huvudkaraktärer, den franska Jim och den österrikiska Jules. De träffas i Paris och får en riktig Bromance. De lär sig varandras språk, det planerar dejter tillsammans och till och med raggar tillsammans. Musiken är glad, berättarrösten lagom ironisk och livet tuffar på lite småfranskt. Till sist träffar de Catherine(Jeanne Moreau) som de båda faller för samtidigt. Gentleman Jim lämnar planen för Jules som inleder ett förhållande. Catherine som är en ganska typisk Manic Pixie Dream Girl både fascinerar och charmar Jules som nästan blir som besatt av sin gåtfulla flickvän... Men plötsligt blir det första världskriget och grabbarna måste skiljas åt. Båda kämpar på varsin sida och verkar mest rädda för att råka skjuta ihjäl varandra.

Catherine och grabbarna

Grabbarna och Catherine

Catherine var ju, som sagt en "fri själ". Och trots att hon till slut gifter sig och få barn med Jules så tänker hon mest på sig själv och sin sexuella frihet. Hon börjar alltså tända på Jim, och Jules verkar tycka att en Polyrelation är bättre än ingen alls. Trots eller kanske tack vare att hon är så fri så blir hon också olycklig och självcentrerad, det ska liksom vara allt eller inget och ett sådant svart-vitt förhållningssätt leder ju knappast till ett harmoniskt inre...

Ja, det finns en del att klaga på här, allt från karaktärer som inte riktigt är konsekventa eller en voiceover som lägger sig allt för mycket i allt som händer. Men det finns fina kvaliteter också som mysig musik, en trevlig fransk stämning och ett mysigt samspel mellan våra två(eller tre) protagonister.

#278 L'Eclisse

L'Eclisse, 1962. Regi av Michelangelo Antonioni, manus av Michelangelo Antonioni, Tonino Guerra, Elio Bartolini och Ottiero Ottieri

För några år sedan fick jag hem pappersDN i brevlådan och började då ibland störa mig på recensionerna. Populärmusik kunde få alla möjliga betyg mellan 1-5, medans klassisk musik alltid fick en 5:a. På samma sätt kan jag bli lite sur över att händelselösa italienska filmer som handlar om  ingenting också alltid verkar få mästerklasstatus när man googlar reviews. För:
1. Att inget händer behöver inte betyda att det finns ett "depth of thought"
2. Monica Vitti må vara snygg men hon är, objektivt, ingen bra skådis. Så snabbt hon ska uttrycka något eller säga något så liksom faller det platt.

Vittis svaghet blir också extra tydlig då hon är med i varje scen, vilket är synd. Männen bakom filmen är också tydliga Ranelid-män som liksom ställer kvinnor på en piedestal som väsen man inte kan förstå sig på. Det tar sig lite då Alain Delon kommer med som faktisk verkar förstå vad han gör, men inte ens han kan rädda den konstiga mansregin och skumma inzoomingar på Vittis uringning.

Vitti borde ägna sig mer åt skådespeleri och mindre åt att modellposa

Vitti kör en konstig blackface-dans

L'Eclisse handlar liksom inte om något mer än att kvinnor är underliga, och att man kan vara lite ensam och ledsen ibland. Det finns säkert en övergripande ide men det går tyvärr helt över mitt huvud.

Det var  ivarjefall lite kul att få följa med Delon på Rombörsen där alla karlarna ropar siffror och får hjärtinfarkter, och det fanns även andra scener som var lite småfina, men det är inte bättre än att L'Eclisse precis lyckas med ett: