#540 The Darjeeling Limited

The Darjeeling Limited, 2007. Regi av Wes Anderson, manus av Wes Anderson, Roman Coppola och Jason Schwartzman

Sisådär för ett halvår sedan såg jag The Darjeeling Limited och satte mig framför datorn för att skriva något. Inget dök dock upp, filmen var dock trevlig och handlar om bröder och kärlek och släktfejder och Wes Andersons anala inställning till scenografi och rekvisita. Det är en massa halvkända biroller man känner igen som liksom står i bakgrunden i en slags överenskommelse mellan Anderson som får kändisar och kändisar som får säga att de varit med i en kulturfilm. 

Filmfrommens blogg började 1/4 2016 med den högdragna ambitionen att se, och skriva om alla Criterionfilmer. Detta att liksom lägga sitt filmbloggande i händerna på ett amerikanskt företag med en förkärlek för lite arty filmer har ju sina avigsidor. Men jag har ju också fått ett och annat mästerverk i tittathögen, filmer som Cabirias nätter som jag definitivt inte annars hade sätt. Ibland känns det svårt, ibland känns det rätt helt enkelt- I synnerhet då målet hela tiden rör sig och man har några tveksamma projekt framför sig.

Jättemånga tittningar brukar inte inläggen få även om de kommer upp till 300-400 efter något år. Inlägget jag gjort med mest traction är annars, utan konkurrens min topp 10 lista på snyggaste karaktärer ur Jojos Bizarre adventure, som kom upp i några tusen på bara två-tre dagar och fortsatte gå uppåt. Detta trots(tack vare!) obefintlig Criterion- eller kulturfilmskoppling. 

The Darjeeling Limited är lite som en roadmovie genom Indien, eller snarare ett Wes Anderson-Indien. Likt once upon a time in Hollywood så hänger man mer med karaktärerna mer är tas med på några halsbrytande händelser. Så visst, vissa klagar på att filmen är lite slö, men då tror jag att man inte riktigt är på den tågresan som Wes försöker bjuda på. 

Så kommer filmfrommen forsätta titta på film? - Japp! Kommer filmfrommen fortsätta att skriva om filmer-Tror det. Så kommer filmfrommen fortsätta skriva om sig själv i tredjeperson? - jajamensam! 

The Darjeeling Limited var fin ja, men kanske inte jätteinspirerande, men det kanske är väl höga krav att ställa...

#422 the last emperor

The last emperor, 1987. Regi av Bernardo Bertolucci, manus av Enzo Ungari, Mark Peploe och Bernardo Bertolucci

The last emperor är speciell på många sätt, inte minst på grund av rättigheterna filmskaparna fick med att filma i den förbjudna staden och genom samarbetet med den kinesiska staten. Budgeten var skyhög och ambitionsnivån på topp. Resultatet blev rent objektivt lyckat, med hyllande recensioner och 9 Oscarsvinster.

Även om kostymerna och scenografin är rätt för sin tid så märker man ibland att filmen är gjord för 35 år sedan. Inte minst språkvalet - de att alla talar engelska - känns ibland lite konstigt när man bevittnar insidan av det kinesiska hovet, men även ljussättning kan kännas ganska 80-tal ibland, men it is what it is. 

Pu Yi som den sista kejsaren hette spelas av 4 skådespelare och hanterar tiden från tidigaste barndomen tills han släpps från fängelse på 50-talet. Det är en tid med ett flertal revolutioner och förändringar men som tittare så hänger man med ganska bra genom hela historielektionen. Jag gillar ju historielektioner så det här ska ju vara rakt upp på min gata men njae, allt känns lite kliniskt och statiskt - lite som att åka tunnelbana genom ett museum. Kul dock att filmen vågar visa en ganska rättfram bild kring kommunisterna, tveksamt om man hade kunnat det idag. 

Pu Yis öde är episkt så jag tycker filmen försvarar sina 2,40 i speltid ganska bra. Efter viss avvägning så tyckte min allmänbildning att The last emperor ändå var ganska intressant trots att jag kanske inte riktigt fick den där djupa relationen/förståelsen för varken kejsaren eller birollerna. 

#421 Pierrot le Fou

Pierrot le Fou eller Tokstollen, 1965. Regi Jean-Luc Godard, manus av Rémo Forlani, Jean-Luc Godard baserda på en roman med samma namn av Lionel White. 

Mitt problem med Godard är att manuset ofta är alienerande, alltså att folk pratar invecklat och kryptiskt, gärna med 6000 referenser till franska poeter eller filmer. Men ser man på, inte så mycket sånt här, utan pang på rödbetan, med rån och kärlek då Ferdinand(Jean Paul Belmondo) och Marianne(Anna Karina) går ut på äventyr. Efter 25 minuter lägger jag mig då jag tror att jag sett halva filmen för så mycket har hänt, men icke, filmen har 90 minuter till så nästa dag ser jag klart. Mycket händer hela tiden, filmen byter genre hela tiden, ibland är det en komedi, ibland action, ibland musikal. Tilltalet svänger också hela tiden från klassisk rom com, till berättarröst, till att direkt prata med kameran till lampor som skapar ordet Cinema. För här ska vi vara medvetna om att vi ser film, och vi ska inte vara engagerade i vad som händer för inget är på riktigt. Vi ska också gilla att få en massa idéer kastade på oss. Det kanske jag brukar gilla men inte så mycket idag. 

Även om det är kul med en massa tankar så tycker jag ofta att en tanke, berättad på ett konsekvent sätt är mer engagerande och intressant är denna suspekta gryta. Men Godard är nog inte ledsen för det för är en av hans mest omtyckta filmer men den är bara inte min kopp te. 

Jag må helt enkelt vara en tokstolle men Pierrot le Fou kändes bättre att ha sett än att se. Betyget blir till slut lite bättre än vad magkänslan egentligen vill bjussa på: 

#420 Le Bonheur

 Le Bonheur, 1965. Manus och regi av Agnès Varda. 

Joakim Pirinen skrev Familjen Bra 1988 som handlar om en familj där alla är jättelyckliga och framgångsrika. Pjäsen saknar helt konflikter utan allt är så perfekt så utomjordingar kontaktar familjen och ger dom evigt liv. 

Lite så kändes första halvtimmen av Le Bonheur. Francois(Jean-Claude Drouot) är en glad familjeman, med glada barn och trevlig fru(Marcelle Faure-Bertin). Han älskar sin fru, hans fru älskar honom. Han trivs på jobbet och allt är supertrevligt och franskt. Efter en stund frågar till och med hans fru varför han är extra glad just nu, är det kanske sommaren? Kanske, eller så är det bara ditt vackra leende? Francois går till telefonkontoret en dag för att ringa och börjar där prata/flörta med hon(Marie-France Boyer) som jobbar där. Han inleder en relation även med henne och liksom delar upp sin tid mellan fru och flickvän. Mot flickvännen säger han som det är, han älskar sin fru såååå mycket men han älskar även henne. Han är full av kärlek. Till slut säger han till sin fru hur lycklig han är, och varför, han älskar henne till 100% men också en annan till 100% som två vackra träd som hjälper honom att växa, vilket hans fru efter en stund köper och accepterar. Synd bara att hon sedan direkt går ner sig i sjön och dör. Trist tycker Francois men inte så länge, han har ju en tjej som kan ta över som mamma till barnen, och vips är scenerna samma som i filmens början, men mys i skogen och glada barn - fint. 

Fotot är väldigt pastellfärgat och ljust. Le Bonheur var Vardas första färgfilm vilket märks, då hon vill berätta mycket med färger. Varje blomma liksom lyser i en lätt överdriven ton vilket bidrar till eskaleringen av den dåliga magkänslan som kommer ju längre filmen rullar. 

Helt lätt att få grepp om filmen är det inte, men det finns något feministisk budskap här, och kanske också något om vår utbytbarhet, kanske att frun sist sågs med en bukett blommor och nya kvinnan har en stor vas med blommor kanske också kan ha något med konkurrens att göra? Något är det som skaver är det definitivt och jag föredrar ju lite mer öppenhet för tolkningar än när allt serveras supertydligt. 

Fint ivarjefall!

#904 Election

 Election, 1999. Regi av Alexander Payne, manus av Tom Perrotta, Alexander Payne och Jim Taylor

När Hillary Clinton ställde upp i valet 2016 var det många(inklusive filmfrommen, och eh vanliga frommen) som såg hennes chanser som väldigt goda. Hon var superambitiös, kunnig och hennes enda hot var en slags företagspajas med konstigt hår. Men men, uppenbarligen blev många amerikaner, särskilt män  störda över Hillary i allmänhet. Vi har liksom inget emot kvinnor förutom just henne och sådana som henne och liknande tankar ledde väljarna in i ett mer tryggt auktoritärt spår... 

För att man ska vara likeable som kvinna i ledarskapsposition behöver man inte vara för framåt, inte för ambitiös. Det finns ivarjefall ett set regler man behöver ha i bakhuvudet. Tracy Flick (Reese Witherspoon) skiter i reglerna och låter hennes überambitiösa drag spela ut fullt. Hon läser alla läxor, är alltid proper, räcker alltid upp handen. Men det är ju sånt som kan vara irriterande, vilket inte minst hennes lärare (Matthew Broderick) har fått nog av. Tracy har tidigare haft ett förhållande med hans lärarkollega vilket lede till att kollegan fick sparken och nu jobbar på Walmart i en annan start. Nu säger hon flirtigt att hon hoppas att deras samarbete när hon kommer vinna valet till elevrådsordförande ska blir fruktfullt och harmoniskt. 

Screw that tänker han och övertalar en populär fotbollsspelare att ställa upp emot henne vilket blir första steget för honom där han rent aktivt börjar motarbeta henne. Desto präktigare hon blir desto mer pissed of blir han. Men precis lika engagerad som hon är i skolan så är han på det privata planet, vilket visar sig genom hans aggressiva raggande av hans tidigare kollegas exfru. I takt med att hans privata liv går ner sig och Tracys framgång ökar så får han till slut svårt att se vad den ena börjar och det andra slutar.

Election är både aktuell och kul. Jag gillar filmer som dessutom inte delar upp allt i svart/vitt utan ingen karaktär kommer undan helt med hedern i behåll, och de har liksom gjort Tracy extra störig, lite som att man ser henne ur hennes lärares ögon. 

#450 Bottle Rocket

Bottle Rocket, 1996. Regi och manus av Wes Anderson, manus av Owen Wilson & Wes Anderson.

Wes Anderson utan budget, hur blir det? Estetiken, karaktärerna och stilen känns ivarjefall klart igen även om varje tagning inte är sådär superstiliserad som i senare filmer. Här följer vi primärt ett par kompisar (Owen Wilson och Luke Wilson) som börjar filmen med att  rymma från ett mentalsjukhus, eller kanske inte rymma då sjukhuset låter de boende lämna när de vill- Men Dignan (Owen) tycker att rymmande är mycket roligare än att bara gå ut genom svängdörrarna. Dignan är den lite mer skruvade brodern som redan har planerat brödernas närmaste 75år. De ska få ordning på sina liv, skaffa jobb och inte minst göra häftiga heists. Det är väldigt mycket brott för sakens skull och som ett sätt att få respekt hos riktiga brottslingar. Till slut hamnar dock våra glada amatörer med vatten en bra bit över huvudet men vad gör det när man är sköna slackers?

Filmen är inspelade av ett antal sammansvetsade kompisar med en liten budget - vilket märks. Allt känns ganska spretigt på ett lite oskönt sätt. Det är lite som att någon i gänget vill göra en film om brott, någon annan om kärlek och kanske att Wes inte var tillräckligt stark och fokuserad på vad filmen egentligen vill berätta. 

Den har trots allt en charm och man känner igen en del fina saker från senare Wes Anderson-filmer men det går inte att komma ifrån att det här är mer potential än verkshöjd kring gänget här. 

#417 This sporting life

This sporting life, 1963. Regi av Lindsay Anderson. Manus av David Storey

Bortsett från ett par storsatsningar så var brittisk 60-talsfilm mycket diskbänkar, gruvor, arbetslöshet och fattigdom. Filmer om olyckliga familjer som bara kunde drömma om pengar eller framgång. Icke så här, för här följer vi Frank Machin(Richard Harris) som som kommer från tuffa förhållanden men lyckas bli framgångsrik och välbetald som rugbystjärna. Härliga tider? Nja, trots ekonomiskt välstånd bor han inneboende hos en änka(Rachel Roberts) som han älskar, men som i sin tur inte kan släppa sin döda make. Frank är aggressiv både på planen och privat, och det är just hans kaxiga aggressivitet som blir nyckeln till hans framgång vilket inte minst blir tydligt då ägarna likt tjuren Ferdinands "köpare" liksom blir till sig i byxan över att han slår ner en lagkamrat på första träningsmatchen. 

Men kommer man från ingenstans kan det vara svårt att veta vilka regler som gäller i olika situationer. Att bli en del av en fotbollsklubb verkar dessutom vara något mer än ett jobb, utan ägarna av klubben verkar dessutom tycka att de äger spelarna, vilket innebär viss fingertoppskänsla kring sociala situationer, något som Frank saknar helt. Dessutom så har även arbetarklassen sina regler för hur man ska bete sig och int tusan ska man sticka ut eller göra sig märkvärdig, vilket inte Frank fattar men som ligger honom i fatet när han försöker uppvakta sin 'husvärd' - kontentan av upplägget blir att Frank hamnar i no-mans-land i klassamhället vilket ökar på hans vilsna isolering. 

Till slut blir alla de egenskaperna som förde honom till framgång samma egenskaper som drar honom tillbaka igen. Även om begrepp som toxisk maskulinitet känns lite samtidsklychiga så är This sporting Life en av de bättre illustrationerna av begreppet, detta i kombination med det ganska tydliga klassperspektivet gör filmen både intressant och spännande. 

Filmen blev tyvärr en finansiell flopp – Rank, filmbolaget som släppte ett gäng fina Poweel/Pressburger-filmer fick bittert ångra sitt beslut att finansiera och recenserade själva filmen som “squalid”- och fortsatte efter This sporting Life med att släppa med äventyrliga Technicoloräventyr. Regissören Lindsay Anderson som här då fick sin första film sågad släppte inte en ny film på fem år, då If... skulle ge britterna en ännu större chock – samtidigt som den gick med vinst.